Tankar från vänsterkanten

Reaktionära eller radikala?

2012-01-05T22:52:00.005+01:00

Direktsändningen från (V):s kongress har stått på vid min sida, större delen av eftermiddagen.

Ett par stora ödesfrågor har avgjorts: Lasse Ohly har avgått och vi skall även fortsättningsvis ha bara en partiledare. Jag är besviken; nu är möjligheterna till en kvinna i partiledningen har minskat. Jonas Sjöstedt kommer troligen att vara vår framtida ledare i ensamt "majestät". Jag trodde verkligen att det skulle bli ett utökat ledarskap i partiet. Nu kan man fråga sig om vi är ett radikalt parti eller om vi har blivit reaktionära?

Anna Eriksson från Sala har fångat bilden ovan som jag tycker är så bra!

Om blommor och bin

2011-12-26T00:01:00.002+01:00

Dottern och svärsonen har blivit kolonister. Jag har två dagar kvar här nere, och vare sig dottern vill eller inte skall jag se deras koloni!
Men först skall jag köpa en påse vintersallad i Fröhandeln!

Ojj! Den rör på sig!!!

2011-12-25T23:55:00.003+01:00

Jag skall skrämma liv i den här bloggen igen! Facebook har blivit krävande och tråkigt, inte tråkigt på så vis att jag vill överge den, men jag tänker inte låta FB stjäla min tid! Jag kommer att försöka skriva litet varje dag. Om politik, blommor och bin mm.
Julen har varit underbar. Nästa jul firas hemma med dotter och svärson. Mamma och jag har haft det bra (tror jag!). FB och internet har varit en säkerhetsventil för mig. Mamma och jag har få gemensamma intressen.
Så vi ses här i morgon igen!

/Maria

Man hör det man vill höra. Man ser...

2011-03-26T16:11:00.002+01:00

På min hemväg från stan idag, gick jag ifatt en, synbarligen desillusionerad kvinna med rollator som stod och tittade ner i ån. När hon tilltalade mig, kände jag igen henne som grannens (+80) storasyster. - Det ligger två döda änder i ån, sa hon. -Var, frågade jag? Jag såg ju bara en sovande andhanne i vassen. En där och en där, pekade hon ut. -Nej, men de sover ju bara svarade jag, som nu hade orienterat den andra anden. -De har ju huvudet under vingen!
Tanten ojade sig och sa, att en katt hade gått längs stranden och tagit änder. Jag ställde mig frågande, för jag har aldrig sett en katt ta så stora fåglar.
När jag fortsatte hemåt började jag fundera själv: Varför trodde hon att de var döda? För att hon har åldrats och är besviken? Och de sov ju verkligen med huvudet (näbben) under vingen. Men de står ju på ett ben!? Hur fan kan man stå och sova på ett ben!!!???

Jag tänkte ta en bild på Lillån, till det här inlägget, men när jag skulle trycka av, vek sig armen. Man vänjer sig. För en vecka sen ville jag kräkas av den känslan...

Borta, men hemma

2011-03-12T16:53:00.002+01:00

Det har blivit en lång bortavaro igen. Jag halkade på isgatan och bröt vänster arm och stukade foten. Efter tre veckor kan jag bara konstatera att armbrottet förmodligen, kräver skruv och spik och att foten tar den tid den tar...
Det är tufft, men det går, om det inte vore för biståndshandläggaren. Vad jag tycker om henne, vore ett brott mot lagen att säga här. Hon anser att jag är återställd om en vecka och kan sanera en ostädad lägenhet. Hon anser att jag är en "normal" människa, när jag inte är det. Jag klarar ju inte lägenheten med TVÅ händer. När jag frågade henne om hon trodde att jag hade julprydnader kvar uppe i Mars för att jag ville det, svarade hon att "det är ju snart jul igen". Hon nekade apoteksärenden, men beviljade matinköp....
Har jag inte mina mediciner (Insulin), när jag behöver, kan jag dö!
Här skall överklagas beslut, dessutom har (kvinnan) begått tjänstefel... Varför???

Råttfiske

2011-01-04T21:22:00.013+01:00

Jag har ju lärt mig en del om råttor nu. Fast de är faktiskt väldigt personliga och jättetrevliga; Vem vill annars upp i din famn och slicka dig i öronen, fast du är yrvaken, otvättad och skitsur?
De kommer varje gång springande och visar att de saknat dig!
De har både egna personligheter samt att de bär sig åt som råttor gör mest. Jag har pluggat på; min dotter och jag såg Ratatouille tillsammans, i julas.
Jag insåg raskt at Disneys hade hittat råttans personlighet. Och kroppskonstitution. Halvan är alltid vaken. Sugen på kel och umgänge. Sigge är en riktig soffpotatis, fast utan soffa. Han sover mycket mer, och behöver tid för att vakna. Om man väcker honom med en smaskig ostbit, tror jag att undrar var den kom ifrån.
Om de är pigga och alerta bägge två, och bjuder dem på en bit ost, så tar de var sin bit och springer iväg och gömmer dem (Ja, de ÄR släkt med hamstrar!). Så fort godbiten är gömd och de förstår att det inte blir nåt mer, ränner de iväg och letar efter brorsans godbit.... Naturligtvis gör de ett fynd och ser jättenöjda ut, där de sitter och knaprar.
En råtta kan se ut som liten ärtpåse, med en stor mage nedåt gumpen. Fast samtidigt kan de sträcka ut sig och göra fullkomliga svanhopp. Särskilt Sigge....
En råtta är smart och uträknande; har man get sig fanken på det, så går det!
En råtta är så otroligt tillgiven! Har du sovit länge, kommer de bägge två springande. De vill klättra på dig, lukta på dig, slicka på dina kinder och öron med en silkesmjuk tunga.
Sporten "Ärtfiske" bedriver vi här hemma. Jag slår en skvätt varmt vatten, i en liten skål med ärter. Bums startar aktiviteten! Sigge är snabbast och smidigast, han kutar fram och snappar en ärta. Inte nöjer han sig med skalet inte; han tar "filén" och spottar ut skalet. Halvan knaprar i sig både skal och "filé"nogsamt. Sigge sätter i sig läckerbitarna tills ärterna är slut. Utan att se uppgiven ut, knaprar Halvan i sig de tråkiga skalen!

Jul

2011-01-04T21:20:00.001+01:00

Trerätters

2010-12-16T16:35:00.002+01:00

Jag bjöd mina råttpojkar på gröna ärter och omelett. När jag kom tillbaka till köket upptäckte jag att de ätit trerätters. Fast dessertern verkar ha varit lite torr...

Ekumenik

2010-12-12T08:45:00.005+01:00

Foto: Aftonbladet

"Ekumenik (grek. oikoumenikos "som rör den bebodda världen", "världsvid"), är en benämning för kristna enhetssträvanden. I teologiskt mer liberalt formade sammanhang inkluderas även dialogen med andra religioner, främst judendom och islam, i begreppet. Terminologiskt talat är detta dock en felanvändning av begreppet – det rör sig i dessa fall snarare om religionsdialog.(Wikipedia)"

En ung man är död, två små barn faderlösa, en kvinna utan make, och hundratusentals mer eller mindre chockade.

Jag förstår inte hur man kan bli fundamentalist, eller ens extremist. Dessa trångsynta människor som lever inneslutna i en starkt begränsad bubbla. Islamska fundamentalister, kristna, katolska, politiska (inkluderande USA:s imperialism) och så Lars Vilks, vilkens namn återigen har dykt upp, och som jag anser är en civilrättslig fundamentalist.

Jag försöker att förstå min omvärld. Inte nödvändigtvis för att rättfärdiga den, bara förstå. Men fundamentalister kan jag då rakt inte förstå.

Det som hände i Stockholm igår, gör oss alla otroligt ledsna och kanske rädda. Dagislandet Sverige har till sist blivit en del av den Stooora Världen, den bebodda världen. Och islamofobin växer sig starkare även här (det unnar jag inte SD).

Varför kan vi inte klara av att kommunicera med varann, för det största gemensamma bästa?????

Dunder och brak

2010-12-11T10:51:00.008+01:00

Den före detta despoten på burtaket

Jag har haft en deprimerad råtta. Han gick inte ut, han slarvade med hygienen utan låg mest på översta hyllan och såg lessen ut. Det här var Sigge (Sixten-Blixtens slutliga namn) som är min favorit, så det bekymrade mig. Den troliga orsaken, antog jag, var att Halvan hade övertagit ledarskapet på ett gement, svartsjukt och despotiskt sätt.

Min gode vän J (som hatar råttor) sa: Lås in despoten. Så det gjorde jag. I två nätter. Halvan blev förstås vansinnig och for som en skållad råtta i buren. Han fick en godbit att knapra på, så han lugnade ner sig. Sigge nosade försiktigt runt på köksgolvet och gjorde några tama försök att bryta sig in i buren. Vi myste en stund i råttrocken* och slutligen lade han sig på burtaket för att sova.

Andra natten gjorde vi samma sak. Halvan blev bara lite sur den här gången, trodde jag. Sigge och jag tog på oss rocken och myste så han skallrade tänder och somnade en stund i rocken. Nu är han betydligt morskare än innan och kommer ut själv för att klättra upp i rocken. Därefter gick jag och la mig och somnade. Ungefär samtidigt blir jag väckt av ett herrans oväsen. Det rasslar och smäller ute i köket. Jag lyssnar en stund innan jag går dit och tänder lampan för att se efter. Inne i buren har Halvan rivit ner trästegen och far runt så matskålarna slår mot varann och stegen. På golvet gör Sigge våldsamma utfall mot tidningskassen som står på golvet, så det rasslar och skramlar ljudligt (Jag blir varse att en råtta inte bara är bra på att klättra, den kan hoppa 40 cm lodrätt upp också). Från kassen klättrar han upp på en stol, och från stolen upp på köksbordet där mitt pyssel ligger. Så fick jag förklaringen till att det låg småsaker från bordet nere på köksgolvet, också!

-Fy på er pojkar! Så gör man verkligen inte, säger jag och återställer ordningen. Efter att ha tillbringat några timmar i buren, tyckte jag att Halvan kunde få vara ute också.

Nu sköter bägge pojkarna sin hygien, är pigga och glada och går på lådan. De sover återigen i samma hög på översta hyllan.

* Råttrocken är en vansinnigt ful, mörkblå fleecemorgonrock jag har. Innan råttorna blev så handtama att jag kunde plocka upp dem, lät jag dem klättra upp i ärmarna på rocken och leka därinne.

Finns det ingen som kan säga var vi é?

2010-12-05T12:53:00.003+01:00

I fredags var jag barnvakt åt V och M, sju och fyra år. Barnamodern hade utlovat pizza, men efter en längre förhandling beslutade vi oss för nachostallrik. Efter ytterligare huvudbry gav vi upp försöken att komma ut på Internet eller att hitta en telefonkatalog, utan skickade istället ett SMS med förfrågan om telefonnummret till den utvalda pizzerian. Väl komna så långt att vi lämnat en beställning, kommer vi till utslagsfrågan: Till vilken adress skall den valda maten levereras? V, sju år, hade inget svar. M hade heller inget svar, och minst av allt hade jag något svar. "Ring upp igen. Vi har andra kunder" säger rösten i telefonen, och jag är villig att hålla med. DÅ hittar jag en räkning med adressen på och kvällsmaten var räddad!

Tänka sig

2010-12-03T23:57:00.004+01:00

Idag är det tre veckor kvar till Jul. Jag tänker inte vara sjuk i Jul. Jag tänker ha kul i Jul. Jag tänker äta god mat i Jul. Jag tänker ha hyfsat fint i Jul. Jag tänker ha julgran med gulvita ljus och julgransfot i Jul och jag tänker ha Jul i Jul.

Jag tänker vara förbannad i jul för att snabbkommandona (ctrl+X) inte fungerar i Blogger (i Jul), men bara litet!

Silkepolo

2010-11-12T21:22:00.005+01:00

I mitten av 1970-talet var det modernt med "silkepolo". Alla hade minst en sådan. Från den glansigaste glansiga, till litet mera tarva saker. Jag har alltid gillat polotröjor. De skall vara mjuka och följsamma och passa under blusar och tröjor när det är kallt ute. Näst sista köpet var inte bra. Den nästan knarrade när man hade den på sig och färgen såg "syntetisk" ut.
Men så sist jag beställde kläder, så nappade jag på den här. Det stod inte mer än att den var av 95% viskos och 5% elastan och var av figurnära modell. Och så får jag en "silkepolo"!
Mjukare än någon på 70-talet, följsam och precis lagom. Jag vill SOOOVA med den på också...

Finns på La Redoute för 79.50

Dumt

2010-11-12T21:18:00.003+01:00

Den vita fläcken i centrum är ett brännhål. Trots att jag visste att jag inte borde göra så, så satte jag en spatel under den nybrända emaljen och böjde till. Bara för att jag var otålig. Jag kunde väntat tre minuter så hade det aldrig hänt. Naturligtvis gör den glödheta metallbiten en lufttur och landar på min matta. Av nylon.

Gud, vad jag är dum....

Små små vänner

2010-11-10T13:17:00.009+01:00

Ny bild. När de har slagits ett tag blir de så trööötta och glömmer allt för en lur på hög!

Bilden är suddig för rådisar rör sig ofta och fort. Men här visar de sig från sin bästa sida. Burtaket är det enda ställe de inte slåss på.

Jag lever numera ett rått-liv. De två små råttpojkarna växer och frodas. De är båda väldigt tillgivna men på olika sätt. Halvan tycker om att kela och klättrar upp i famnen på vilken kroppsdel som helst som sticker ut. Blixten-Sixten, eller vad han nu kommer att heta, är inget alls för klappar och kel. Däremot stortrivs han när han får bestämma själv. Han älskar att nosa i mitt ansikte: munnen, näsan, ögon och ögonbryn. Att ta en slinga av mitt hår och kamma med de pyttesmå framtassarna, får honom att skallra tänder. Skallrar tänder gör en råtta när den myser, inte av skräck.

De gillar att springa rally upp och ner på mina ben. Men så var den ene grodhasande, på väg ner, när den andre började springa upp. -Oj, oj, sa jag, nu blir det krock! Men inte då. Sekunder efter när nummer ett fortfarande grodhasar, springer numro två vidare under ettans mage och tittar ut under hans svans!

De har slagits i veckorna tre. Först hade Blixten-Sixten övertaget, sen tog halvan revansch. Nu har Blixten slagit ner igen och tar i litet hårdare. Det skall ju bli klart nån gång, tycker jag. Nu har de bara ögon för att kolla vad den andre gör eller äter. När de har fightat sig trötta, rumlar de in i sin lilla låda och sover sött tillsammans.

Om jag försöker ha mina chilinötter ifred, hugger de tänderna i mina doftande fingrar. Jag ger mig den på att de känner igen ljudet, när jag sitter i lönndom och knaprar...

Hur som helst så ångrar jag inte att jag skaffade dem. De är söta (åtminstone framifrån), väldigt tillgivna (när de har tid), tämligen lättskötta (när jag kan gå utan att ha en råtta i byxbenet) och allmänt pigga och nyfikna (när de inte sover djupt, så de varken hör jordbävning eller bombnedslag). Ännu återstår lydnads och agilityträning, men vad sjutton, vi har det rätt bra ändå!

Som en cigarr

2010-11-06T23:46:00.002+01:00

Hasse Gernandt tror jag han hette, reportern som brukade bevaka ridsport med välkryddad skånska. En gång skall han ha sagt: "Hon gliderrr som en cigaaarr över hindret".

Jag har satt en träskiva, ca 50 cm hög, i dörrhålet till köket för att inte tappa bort mina råttpojkar. Lätt på foten som man är, så har jag galant lyft på skånkarna när jag promenerar ut och in. Men så satte jag på mig overknee-strumpor. Sista böjen tog strumporna emot, så jag fick ta i litet extra. Men så vid utgången tog jag inte i tillräckligt, utan far hals över huvud ut i hallen. Som tur var landade jag på armbågar och knän. Sist jag dök sådär bröt jag ju armen, eftersom mina armar inte är mycket att hålla emot med. Hur cigarrlik jag var vet jag inte, men det kändes mest som ett knöligt tobakspaket.

Lyckligtvis var det ingen fotograf med, den här gången heller. På måndag skall jag hämta en ny skiva, som är någon decimeter lägre och måttbeställd.

Houdini

2010-11-04T12:18:00.002+01:00

Jag vet redan hur jag tar mig IN, det var nödvändigt. Maten står ju där. Nu skall jag se om jag kommer UT också!

Paket

2010-11-02T22:03:00.008+01:00

Idag kom mitt hett åtrådda emaljmaterial med bud som ringde på dörren. Det första jag gjorde var att haja till för det var ett JÄTTEPAKET! Lyckligtvis var det inte tungt, så jag skrev en märklig kråka som kvittens på killens elektroniska mojäng (Jag hade tänkt skriva apparat men då hade jag väl fått 99 kommentarer!).

Jag bar in paketet som, förutom kartongen, var invirat i oräkneliga varv pakettejp. När jag beväpnad med en kniv, hade öppnat den, väntade ännu en kartong. Nej visst, emellan kartongerna var instucket ett kuvert som innehöll etsningsresistent film.

Fortfarande beväpnad med kniven, gav jag mig på kartong nummer två. Överst låg massor med smulad cellplast och vackert röda pappersremsor. Litet osäker på vad jag letade efter, stack jag ner handen och letade runt. Det enda jag fick tag på var en genomskinlig, liten plastsäck. I den låg massor av små paket, invirade i pakettejp, samt en vit plasthink.

Det tog en rundlig stund att sprätta upp alla de små paketen och att vira bort tejpen från plasthinken, som också var fylld med tejpinvirade små paket. Men nu hade jag mina små skatter! Flytande emalj, silver och kopparflux, underbara kulörer, pärlemo och vitt! Vitt har jag inte kunnat få tag på i Sverige på evigheter, och det är väl ändå den mest grundläggande kulören. Innan jag får börja att prova dyrgriparna skall jag först: bli frisk, samt bli klar med skåpet/bänken där jag skall förvara dem och ha ugnen ovanpå.

Tänk att det alltid skall vara så långt till julafton...

Oxbackens jourcentral

2010-10-31T10:55:00.007+01:00

I fredags natt vaknade jag och kände mig mysko. Tog tempen och den visade 39. Eftersom jag i övrigt inte kände mig sjuk, petade jag i mig 500 mg Panodil. I lördags skulle jag och Gunilla till Folkets Park och ha stånd på loppis, så jag tog en till och gav mig iväg. Framåt eftermiddagen hade jag en temp på uppåt 40 som krävde mer än några småpiller, så jag bestämde mig för att söka upp akuten. Men först en tupplur.

När jag ringde 4711, förlåt 1177, fick jag rådet att ta mig till Oxbackens Jourcentral.

Således har jag besökt min första privata sjukvårdsinrättning som ägs av Limeway. Läkaren som tog emot var Jan Norén. Det kändes hemtamt, för han har behandlat mig förut. På den tiden han var jourläkare på Lasarettet i Sala. Dock vägrade han att slå mig i ryggen som seden är i Helsingborg, utan klämde på mig istället. Men inte förrän han hade haft en lång redovisning av sina åsikter inom Landstingspolitiken och nedläggningen av akuten i Sala. Efter klämmandet gick vi över till transplantation av de Langerhanska öarna till skelettmuskel, hos typ 1 diabetiker. Det var en fullkomlig nyhet för mig, så jag lyssnade intresserat. Därefter knatade vi till labbet där det konstaterats att jag hade bakterier i urinen och ett högt CPR-värde. Vi diskuterade en stund vilken typ av antibiotika jag skulle ha, och därefter avhandlade vi konsten att tömma blåsan. Jag fick lära mig ett knep och så ansåg han att jag skulle "skita i" urologen. De är inte intresserade av sånt, sa han. Tala med din medicindoktor istället, eftersom du är litet komplicerad. Så fick jag två tabletter i handen och erfor att vi nu har söndagsöppet apotek i Sala, Apotek Hjärtat.

Efter att jag hade beställt sjukresa hem hann jag med att handla litet.

Det var ju litet omtumlande för en god socialist, att både besöka en privat jourläkarmottagning och att bli hänvisad till ett privat apotek. Med hänvisning till frossa, feber och trötthet, anser jag att detta är mig förlåtet!

Och i morgon loppis

2010-10-29T22:23:00.002+02:00

Det blir premiär för mig. Har fyllt två stora flyttkartonger och en liten med prylar, två svarta säckar med "överblivna" kläder som skall skänkas bort. en stor kasse med tygrester till Kulturskolan. När jag tvekade fick jag uppmuntrande tillrop från M och H. Mitt vardagsrum ser ut som om jag skulle flytta på stört. Okej, men det finns mer grejor i källaren som jag är för klen att flytta på!

Tack och adjö

2010-10-29T12:51:00.005+02:00

Igår gjorde jag mitt sista Kommunfullmäktigesammanträde. För den här gången. Det kändes faktiskt ganska skönt, för då kanske jag lägger mera krut i de nämnder/styrelser, jag sitter i.

Jag låg inte på latsidan innan heller, men det är svårt att driva egna frågor när man har en ersättarplats i oppositionen.

Jag var sist ut med att ta emot avskedsgåvan, en tavla av Bo Svärd och när ordföranden tackade för den gångna perioden sa jag "tack detsamma". "Du var roligare än jag trodde", Det blev förstås skratt och applåder.

När sammanträdet var avslutat väntade kaffe och smörgåstårta. Eftersom jag inte gillar att köa, började jag med att ta rökpaus. Därute stod två Sverigedemokrater och den ene sa till den andre "vi skall väl inte börja med att säga nåt dumt". Det verkar ju lovande. Hur mycket dumt skall de säga sen? De undrade när nästa sammanträde skulle vara och jag svarade att det står i tidningen och kommer med brev på posten.

-Jaha, det var det det. Jag var hemma före nio med en tavla på pakethållaren.

En ond kvinna

2010-10-25T15:58:00.009+02:00

:
::
:
:
.

:
:
:
.

:
:
Jag är en ond kvinna. Jag unnar inte de små och hjälplösa sin självklara trygghet. De små råttpojkarna som ännu inte fått nåt namn, har sovit tryggt och självklart under min gamla raggsocka. Eftersom jag tyckte bädden inte var så ståndsmässig, så förfärdigade jag ett kartonghus, som jag lade ett stycke fuskpäls inuti. Efter några timmar tittade jag till de små liven. Inte hade de boat i något litet hus inne. Fråntagna sin kära raggsocka, så hittar jag den ene sovandes under en liten hög med hö, Den andre liggandes alldeles bar under vattenautomaten.

Jag skäms. Förlåt små vänner, nu är sockan tillbaka!

Bröllop

2010-10-25T15:53:00.004+02:00

Det är inte så ofta man får lov att gå på bröllop nuförtiden, men nu har det hänt. Min gamle vapendragare Joachim har gift sig med Nabil. Det skedde nere i gruvan, den 16:e dennes månad.

Det var vackert, så ögonen tårades. Festen var rolig och maten var god. Vad kan man mer begära? Ett fotografi, javisst. Här är det, fast det är Anna Eriksson som har tagit bilden. Min kamera låg hemma på laddning.

Frisk luft!?

2010-10-08T11:34:00.004+02:00

På bilden: Gunnar Forsgren SB, Monica Fahrman MP, Per-Olov Rapp S samt Lotta Johansson-Arnqvist V

Till slut har det hänt något helt nytt i Salapolitiken. En Allians på vänstersidan med fyra partier: Socialdemokraterna, Salas Bästa, Miljöpartiet samt Vänstern har bildats. I mitten har vi två Sverigedemokrater och till höger den gamla Samverkansgruppen. Ordförande för Kommunstyrelsen blir Per-Olov Rapp, Lärare i Avesta i vanliga fall.

Att det blev en lycklig utgång för oss, även om (V) tappade ett mandat, beror till stor del på att (SB) tycker att den gamla ledningen cementerade kommunpolitiken. Vår nya allians är också samtliga för att bygga ett "multikulturhus" under mandatperioden.

Även om jag inte kommer att delta i Komunfullmäktige under perioden, så tycker jag att det skall bli MYCKET spännande. Kanske kan vi nu komma bort från det gamla "blocktänkandet", där man alltid röstade likadant som sina kamrater?

Det är något som jag uppskattar. Man är ju folkvald, inte "klumpvald". Jag blev tvungen att lova mina partikamrater att tala om innan, ifall jag inte delade åsikterna. Men de gånger jag röstat annorlunda har det oftast varit att nya fakta tillkommit vid "sittande bord", dvs under det att sammanträdet pågick.

Jag inväntar med spänning framtiden!

Läs mer:

http://www.sala.se/Information/Alla-nyheter/Nyheter---om-kommunen/Maktskifte-i-Sala-kommun/

Äntligen publik!

2010-10-06T13:09:00.005+02:00

När vi äntligen hade ett par besökare under Kultur- och Fritidsnämndens sammanträde, hade vi ett ytterst sällsamt sammanträde. Besökarna M&M, hade visserligen kommit för att åhöra ett ärende som gällde Sala Gymnastikförening, men stannade sammanträdet ut.

Vi passade på att ha en lång och ytterst förvirrad ordväxling som gällde propositionsordningen, gällande ett beslut om Nämndens arbetsbudget för 2011.

Turerna blev många och långa, med yrkanden fram och tillbaka. Jag sände en tanke till stackars Sara som förde protokollet. Dividerandet om DET tog säkert en kvart! Till slut drog alla yrkanden tillbaka och nya fick bringa klarhet i frågan. I övrigt delegerades beslutsrätten till arbetsutskottets kommande sammanträde.

Nästa sammanträde blir förmodligen också rörigt. Och roligt! Då beslutas vilka som blir föreningsledarstipendiat, respektive kulturstipendiat.

Ingen slår förmodligen förra årets kulturstipendiater, Café Jernvegen. De blev så otroligt glada bägge två och det hade varit helt otippat från deras sida: Kan vi...!?

Angående mina kroppsliga krämpor i föregående blogg, glömde jag att jag hoppade runt med en stukad fot mellan njurbäckeninflammationerna....

Inte konstigt att man är trött

2010-10-04T23:53:00.002+02:00

Liksom för de flesta av mina läsares del gick valet ganska ordentligt åt skogen. Trots att jag inte deltog så mycket i valrörelsen, var det ju en anspänning de sista skälvande minuterna.
I morgon får jag svar på mina prover på njurfunktionen och bakterier i urinen. Jag trooor allt skall vara ok. Det verkar ju inte som jag blev bra, efter den första "slängen" av njurbäckeninflammation.
Hur som helst känner jag mig fortfarande trött. Men om man tänker efter: Sex dagar med 40 graders morgontemp tre gånger. Det gör 18 dagar. En veckas trötthet efter flunsan, ett par-tre efter första njursvängen och fyra-fem efter den sista. Det gör 7 veckor. De 18 dagarna blir nästan tre veckor. Summa summarum blir cirka 10 veckor, blir ungefär två och en halv månad.
Nu kanske ni förstår varför det inte blivit mycket bloggande från min sida?
Till detta kommer att ekonomin är en soppa, pga Försäkringskassans soppiga handläggning. Hur många gånger skall man behöva skicka in samma papper? Har inte fått något bostadstillägg sedan maj, och det är halva hyran, drygt tvåtusen kronor månaden.
Kronofogden fick ocksså "spel" och snodde de futtiga slantarna, jag planerat som semesterkassa. Kommunen hade meddelat att mina arvoden var över 40 000 kr om året, vilket ju inte stämde alls. Stackars mamma fick vänta länge på mitt besök. Sen åkte jag på bekostnad av hyran.
Idag fick jag klart för mig att jag hade tre hundra kronor kvar på kontot. Att leva på till den 19:e...
Har ni några bra bacillskrämselmedel eller andra återhämtningstips, så mottages dessa synnerligen tacksamt. Så även instruktioner om hur man bygger en sedelpress.
Långa stärkande promenader och återställandet av ordningen i min stackars lägenhet står högst på listan. Om jag bara orkar...

Rysare II

2010-09-20T12:46:00.005+02:00

Valet är avklarat i god demokratisk ordning. Det skrämmer mig att Sverigedemokraterna är lika stora som Vänsterpartiet, eller större. Vad har hänt med människorna i Sverige? SER de inte? SD vill kvotera rätten till fri abort. Det kommer de ju aldrig att få igenom, eftersom det skulle vara diskriminerande och strida mot mänskliga rättigheter. Vad kommer de mer att försöka få igenom?

Men jag skall väl passa på att tacka SD också. De har gett mig förnyad lust att stå på barrikaderna för ett mänskligt samhälle och en transparent demokrati!

Men det känns ändå litet dystert idag. Känner mig litet bakis faktiskt, fast oförvållat...

Valvaka

2010-09-19T23:36:00.027+02:00

Vänsterpartiet har haft valvaka på Café Dreambook. Vi hade det ganska trevligt, även om resultatet inte var riktigt vad vi hade önskat oss. Det kommer inte att vara "mitt" Sverige om detta får fortgå i minst fyra år till. Börje var på besök från Norge bl a för att delta i valet. De som orkade, gick hem till Gunnel när Caféet stängde. Vi som inte orkade knatade hem. Litet molokna ser vi nog ut när vi går...

Rysare

2010-09-19T23:36:00.007+02:00

Den 19 september:
...Klockan är nu nästan ett på natten, och han och H sitter hos henne. Jag skall avlösa dem om en kvart och jag talar in detta på L:s fonograf. De skall försöka vila till klockan sex. Jag fruktar att vår vaka tar slut i morgon, för chocken har varit för svår, det arma barnet kan inte återvinna hälsan. Gud hjälpe oss alla...

Surdeg

2010-09-18T12:12:00.004+02:00

Jag är urless på bröd som smakar som deg. Ibland finns det okej butiksbakat, men på Coop är det inte att lita på. Ångbageriet har riktigt bröd men olika alla dagar. Så nu är det dags för en ny Sune. Så fort jag har fått fart på honom och tömt köksbänken, vill säga!

Jag hoppas det blir en ny Super-Sune, av äpple och vetemjöl. Då börjar jag baka igen!

Ganska frånvarande...

2010-09-17T19:07:00.016+02:00

Det där "backe-upp-och-nerandet" var rysligt tröttsamt. Jag sov som en Gudinna i Helsingborg. Hann bara äta frukost, så smög jag ner under täcket igen. Och helst en gång till under dagen!

Mamma ger sällan komplimanger, utan hellre av det andra slaget. Som: Du ser helt förstörd ut! Då är det ju inte så konstigt att man däckar...

Vid hemkomsten har det varit likadant. Jag sover minst ett par timmar på dagen och sen hela natten. Det har fått till följd att mitt deltagande i Valrörelsen har varit mycket sparsamt.

Igår talade jag, men tyckte inte det gick så bra. Jag hade ingen riktig energi. Johanna spelade upp en monolog och var jätteduktig. Hon förtjänar en plats i KF. Absolut.

Själv tvivlar jag på att jag blir kvar. Eftersom jag varit krasslig större delen av året, deltog jag inte när de gjorde listorna heller. Nu står jag som nummer nio, men hade gärna kunnat kandidera till tänkbar ersättarplats.

Landstingslistan är jag ännu mindre nöjd med, men jag var ju inte med, så what the shit...

Våra förehavanden på torget har varit välregisserade. Miljöpartiets också. De andra har fyllt sina små stugor med kaffe och dopp, som hugade fikasugna sörplat i sig. I morgon är det förmodligen litet mer aktivitet. Hoppas jag fixar att vara med hela dagen!

Eventuellt cyklar jag ner med en soppgryta i cykelkorgen...

Att vila ögonen på: Litet fotografier från förra veckan och igår: Gunnel, Joachim, Lotta, Adde och Finn!

Hopplöst?

2010-09-07T09:49:00.001+02:00

I HD i morse kunde man läsa att flera personer på sydost Jylland sett en känguru hoppa omkring, och hört av sig till polisen.
Det konstiga är att ingen har saknat den!

Backe upp och backe ner

2010-09-07T09:30:00.006+02:00

Backen upp bär till lasarettet. I det gula huset nedanför bor mamma, så det är inte långt att gå.

Efter en tupplur medan mamma var och spelade kort i Folkets Hus, började jag känna mig konstig. På kvällen tog jag tempen och hade över 39. Eftersom jag hade haft litet problem med kisseriet, och efter att ha haft en njurbäckeninflammation tidigare i somras, var jag tvärsäker: Det här var en till! Jag har sällan hög feber och aldrig av en UVI (urinvägsinfektion). Jag blev dock hemskickad med antibiotika mot, vanlig trivial UVI.

Följande 3 morgnar vaknade jag med 40 graders temp och avlade ett nytt besök på akuten. Den här gången var läkaren påläst efter mitt tidigare besök och ställde kompletterande frågor. Relevanta sådana.

Sen klämde och kände och lyssnade han på mitt inre och sa till slut att han ville knacka litet. DET GJORDE HAN! Först höger sida: När smällen kom hoppade jag till för att han slog så hårt men det gjorde inte ont. Sen var det vänster: En rejäl smäll här också. Jag hoppade tre meter och skrek AJJ!

Undrar varför han slog så hårt?
Nu blev det ett halvdussin prover samt en hästddos med antibiotika rakt in i omloppet.

Efter att ha avlagt ett besök på Apoteket (Privat förstås här i Hbg!), promenerar jag hem. Efter en stund ringer läkaren upp. ”Jag hade kunnat lägga in dej, men det är synd när du har semester och det här är nästan lika bra. Men om febern inte försvinner under helgen så är du så god och förärar mig ett nytt besök. Du har 125 i sänka!”

Jag lovade att göra som han sagt, och tassade in till mamma. - Hur hög är en normal sänka, frågade jag. - Mellan 12-15 svarade mor. Så det här var snudd på världsrekord.

I morse hade jag 38 i temp i stället för 40, så jag känner mig förvissad om att febern försvinner. Det var en bra läkare. Påläst och med relevanta frågor och svar. Rolig var han också så vi skämtade en del. Sköterskan som tog proverna var densamma som i tisdags. Hon räddade mig från en misslyckad kväll på akuten: Omtanksam, rar och trevlig. Så innan jag tog backen ner igen talade jag om det och hon blev glad!

Mitt i den stora kalabaliken

2010-08-31T08:23:00.003+02:00

Mitt i den stora kalabaliken smiter jag. Det var den enda chansen att komma till Helsingborg innan sommaren är alldeles över. Det var inte gratis. Biljetter för 750 spänn. När jag hade packat alla mina tillbehör; mediciner, laddare, skor och en del mjukvara var väskan halvfull och ganska tung. Och då hade jag inte ens börjat med kläderna. Jag tror jag har löst gåtan med den tunga resväskan.
Kunde inte somna fast jag var alldeles färdig. Klockan var ställd på 4 för att jag skulle hinna tvätta håret. Jag somnade ungefär två...
Klockan fyra kände jag mig som överkörd av tåget. Men det fanns inget val. Allt livsnödvändigt nerpackat och alla blixtlås stängda. Ner med det sista och vattna blommornaa. Halvvägs till stationen kommer jag på: SOPORNA!!!
Det blir till att ringa till G och be henne ta hand om dem och de mogna tomaterna på balkongen!

Hej kära Blogg

2010-08-26T17:59:00.003+02:00

Hej kära Blogg,

Jag har saknat dig. Men tid, ork och målmedvetenhet har saknats. Facebook har också kommit emellan. FB är, typ, som ett opium för folket, och vem är jag? Annat än folk.
Nu är det emellertid FB som skall få sitta emellan. Det gör mig till någonslags gelémassa, som tvunget måste vara med i en massa idiotiska spel och lekar.
Den här nystarten, lovar jag, skall bli den sista. Ikväll skall jag skriva blogg, och i morgon också.

På snart återseende, kära Blogg!

Kram/

Maria

Hej, hopp i Vårsalongen!

2010-05-29T23:25:00.003+02:00

Efter att ha kastat vatten i köket och försökt att bränna av mig fingrarna på högra handen, lade jag ner dagens arbete och slog mig ner vid datorn. När jag laddade in nya bilder från kameran, upptäckte jag att den här våren inte varit så händelselös som jag trodde att den var. Åtminstone på roliga händelser.
Gunilla och jag var och lyssnade på Plura och Carla, på Tärna folkhögskola, vänsterpartisten Kalle Larsson har varit på rundtur och träffade bl a ungdomar med synpunkter på Sala, jag har varit på teatrar, utställningar och födelsedagskalas och sist men inte minst trillade jag yrvaken in, med en krokodil i handen på muséets vårsalong.
Att jag var yrvaken beror på att jag är sjuk - igen, och går på piller som verkar farligare än själva sjukdomen. Jag hade just sovit bort ett oväder och missat affärerna, så jag beslöt att gå till Täljstenen och muséet. Egentligen gick jag dit för att fråga om någon visste hur det är att löda nysilver, men det glömde jag totalt när jag upptäckte att jag ramlat rakt in i vernissagen för årets Vårsalong!
På vårsalongen ställer både amatörer och proffs ut sina alster och i år var lokalerna verkligen välfyllda; bilder, skulpturer, collage och allt möjligt fyllde rummen och jag blev tillfrågad varför inte jag var med. Det var då jag pinnade hem efter den röd-gröna krokodilen "Babsan". Hon måste ju vara verkligt inne nu!
Valarbetet har börjat och vi för samtal med (S) och (Mp) om samarbete. I Sala har vi mycket gemensamt med ganska få undantag. Förhoppningsvis klarar vi oss undan större kollisioner och så hoppas jag att det blir i hela det avlånga landet!
Kameran följde inte med på Vårsalongen, så bild på Babsan & c/o får jag lägga in vid senare tillfälle. Kalle får duga som stand in. Han flyttar snart till Norge.
Nu har jag kommit igång här igen och det känns bra, har saknat bloggen själv. Nu skall jag bara vinna striden över bacilluskerna, borgarna och blekfetheten (likgiltigheten)!

Jag gör comeback!

2010-05-08T11:24:00.001+02:00

Jodå, jag är på GÅNG. Jag har ju saknat bloggen själv! Energin har inte funnits där bara!

/Maria

På ny kula

2010-01-18T00:33:00.005+01:00

Det har varit tyst här ett tag men nu är jag igång igen, efter att ha firat en rituell julgransplundring.
Bilden ovan är den bästa jag knäppte på nyårsafton. De andra har jag censurerat, för ni skulle bara tro att jag jobbat extra på nån vårdinrättning, och då dracks det inte speciellt mycket. Jag känner ju ett visst ansvar inför de medverkande på mina fotografier.

I eftermiddags hade vi ett mycket givande medlemsmöte i partiföreningen, på Café Dreambook. Bilderna därifrån har jag censurerat. Det var ett MYCKET stimulerande möte och ett avstamp inför valrörelsen. Men på bilderna jag knäppte, blundar majoriteten av figurerna och DET ser ju inte så stimulerande ut. Vi har fått en handfull nya medlemmar och alla är entusiastiska.

Jag var på teater i lördags. Också mycket bra. Bilderna därifrån är helt ok, så de får medverka i ett annat avsnitt.
Jag har blivit mer och mer aktiv inom kulturen, som blomstrar, här i Sala. Är det som kallas för "Kulturrevolution"?

Det känns som en mycket stimulerande inledning på det nya året. Så det kommer jag att återkomma med. Vi hörs!

Om skitstövlar i ditt liv

2010-01-10T03:10:00.004+01:00

Ordet "skitstövel" förstår jag till fullo, ety att jag som 12- eller 13-åring gick ner mig i gödselstacken med mitt livs första "damskor". Hade det varit stövlar, skulle det ha tagit tiondelen av den tid det tog att tvätta rent dem. Men nu var det inte damskor av broughtypen jag skulle tala om:

En person, som borde varit i min närmaste omgivning, tycker att jag är en skitstövel. Detta efter ha dragit ner på sin dialog med mig, under flera år, utan att signalera nämnvärt - Nu har jag tydligen passerat gränsen. Det får jag veta, via ett mycket ruskigt mail, som jag öppnar en timme innan jag skall bege mig till söder, för att fira jul med nära och kära.

Jag har träffat skitstövlar i mitt liv. Men i samma ögonblick som jag kategoriserar dem som "skitstövlar", tar jag också på mig skyldigheten att ta på mig en öppen diskussion. En dialog. Så skedde inte i det här fallet!

Delad glädje är dubbel glädje!

2009-12-28T18:03:00.002+01:00

Idag har jag sålt min Spark!
Den har, en gång i tiden varit flitigt använd av min dotter (På såna platser och i såna farter, att jag hurrar över att jag ingenting visste)
Men nu är den såld. Själv har jag inte kunnat sparka, eftersom jag har ont, och den är för låg för mig (Men jag har många underbara "sparkminnen i mitt minnesalbum).
Köparen, en känd rödhårig, salaprofil, blev nog, tillochmed gladare än jag!
Nu hoppas jag att sparkföret håller i sig. - Och ni som färdas i bil: - Håll utkik, om Nonno är på väg!

Min jul

2009-12-28T17:34:00.003+01:00

Min jul har varit den "Dummaste, jävla julen ever". P g a "Det dummaste, jävla brevet, ever".
En person, som inte har talat normalt med mig, på åratal, tyckte sig ha en bild över hur jag lever mitt liv: "Den dummaste bilden ever!".
Den här hösten har jag arbetat hårt (förra hösten också), med att försöka leva så normalt som möjligt, ha så många givande fritidssysselsättningar som möjligt, samt utveckla dessa positivare sidor.
Den första halvan av året, gick i stort sett åt till att "komma igen", efter den svåra syraförgiftning (ketoacidos) jag hade haft, pga min diabetes och efter olycksfallet i december, förra året.
Den andra halvan av året, har jag tränat som tokig, för att komma igen kroppsligt samt psykiskt. Hela hösten har jag lidit av onormal trötthet. Som uppmuntran har jag fått till svar "att så har vi det - allihopa - det är mörkret". Men jag menar onormal trötthet: Som att efter 6-7 timmars söm, inte orka mer att gå upp och gå och lägga sig igen och sova "frukost". Efter den vilan kommer nästa: "Sova middag", och så har hela dagen gått...
Efter nyår, skall jag ta itu med detta. En bidragande orsak tror jag, att den efterhägnsna urinvägsinfektionen är. Den har jag haft i över ett år. Andra bacillusker i kroppen, vet jag inget om. Men vi får se nästa år...
Men: Jag mår rätt så bra, trots att julplanerna blev radikalt ändrade och jag blev besviken, på en viss del av mänskligheten.
Nästa blogginlägg skall INTE handla om detta!

Min Julafton var helt härlig. Tack vare riktiga vänner!

Ljuva 70-tal...

2009-12-18T16:45:00.008+01:00

Sjuttiotalet är väl det första årtiondet som är klart i mitt medvetande. Jag menar, inträdet i det ljuva 60-talet skedde vid ett halvårs ålder, och femtiotalet bevistade jag lika länge.
Det finns korta episoder, som särskilt har dröjt sig kvar och det med särskild glans och styrka.
Pappa var lärare och hade därmed långlediga somrar. Förutom det, led han av en okuvlig överskottsenergi. Han renoverade hus och han byggde husbilar, bland en massa annat. Det jag inte förstår, är att jag inte har några egna foton från våra resor. Kanske det berodde på att pappa alltid fotograferade massor. Vi var urless på foton, och framförallt, diabilder.

Ett minne är från det forna Östtyskland, då jag var i de tidigare tonåren. Vi stannade ganska sent om kvällen, i en liten by. Pappa gick in på en gård och frågade efter färskvatten och övernattningsplats.
Vi andra sitter kvar i bussen när en överlycklig farfar/morfar, kommer springandes och klappar sig för bröstet: - Jag har ett svenskt hjärta, säger han. - Det har räddat mitt liv! Farfar/morfar, har en svensk pacemaker, och därmed ärr vi så gott som släkt!
Vi övernattade utanför deras hus, men först hade alla ätit och druckit och vi barn hade lekt, till långt inpå natten. Farfar/morfars barn, var yngre än jag, så av mig fick de litet leksaker, som jag snabbt hade tröttnat på.

Ett annat minne är från Madrid. Vi flyttade till Portugal 1975, året efter Nejlikornas Revolution. I och med det var jag tvungen att bli medveten om motsättningar i vårt samhälle. Nejlikornas revolution tedde sig ganska nödvändig, i mina ögon. I grannlandet, Spanien, visste jag att det var diktatur. Att Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde Salgado Pardo de Andrade, var en odemokratisk man som hade många människors liv på sitt samvete.

Det måste ha varit på vägen tillbaka till Portugal, i Augusti 1976, som vi besökte Madrid. Pappa var adjunkt i samhällskunskap och ville ju tuta i oss, så många lärdomar han kunde. Därför besökte vi, den ganska nyligen avlidne diktatorn Francos Masoleum.

Som 16-årig flicka, var det ganska svårt att förstå vad Francos regim hade inneburit. Några år senare var det lättare, för då kunde jag lyssna på musik som kritiserade regimen. Just då var det pappa som ansåg, att vi skulle känna "Historiens Vingslag".

Det gjorde inte jag. Fattade noll!

Men när vi var i Mausoleét, kom det fram en liten, liten gumma. Hon stirrade på Francos sakofag, och sen spottade hon tre gånger: Tvi, tvi, tvi!!!

Gumman var svart, från topp till tå, med håret täckt. MEN vilket intryck, den gesten gjorde på mig!

Fortfarande "rudis". Men vilka omdanande upplevelser jag fick. De bär jag med mig, hela livet!

I närmare två år, bodde jag i Portugal. Så fort jag vågade mig ut (inte lätt för en blond och blåögd flicka, 178 cm lång), så var det politik som diskuterades.

När jag till slut flyttade hem till Sverige, blev de diskussionerna avbrutna, med att lyssna till Hoola Bandoola Band.

Inte så långt därefter, flyttade jag till Malmö, där jag lärde känna många, av senare tids, mest kända band.

Men nu bor jag här. Och här blåser det aldrig orkanvind, om vintrarna!

Gilla läget

2009-12-10T19:05:00.003+01:00

Har hittat ett nytt ord, som känns uppiggande: "Vitteglad". - Undrar hur det känns? Sen kommer jag obemärkt in på följande attribut:

Vad är detta för typer? Och var håller de hus?

1) Alkemisten

2) Trotskijsten

3) Mexisten

Allt kommer sig av att jag har läst en ny bok. Så till den grad att jag missade matlagningen och beställde en "nachostallrik". Gott! Men för 70 spänn får jag tre dagar hemlagat.

Förutom att jag är jättetrött, lessen och snorig, mår jag bara bra.

Mycket snack och litet verkstad...

2009-12-06T11:56:00.006+01:00

Nu kan jag äntligen koppla av. Har varit med på hantverksutställningen i två veckor och jag, som inte är van, har blivit klart överstimulerad. Som ett litet barn. När min dotter var 3-4 år skrev jag en gång förstrött ner i min anteckningsbok: "Studsa, hoppa, lilla apa, så blir du trött i morron". Hon var aktiv, men inte överaktiv, och ibland blev jag så trött.
Nu har jag varit med. Jag har inte sålt så mycket men i alla fall varit med. Nästa år blir det under utvärderade former och jag vill vara med då med. Om jag får! Ingen av hantverkarna har sålt nästan nånting. Jag tror att det delvis beror på marknadsföring, samt förläggning i tiden inför Jul.
Jag har lärt känna en massa underbara människor, som har samma intresse som jag: Att skapa med händerna (fast de har ju mycket flinkare fingrar än jag!)
Nu, när vi kan koppla av kommer jag att göra en del saker:
-Jag skall följa med Fredrika till hennes ohälsosamma hytta och få lära mig litet om glas, samt utnyttja hennes redskap.
- Jag kommer att vara mer deltagande i verksamheten som politiker, och jag kommer att försöka underlätta för verksamheten att samverka. Det är nämligen två helt skilda verksamheter i delade lokaler.

-
På bilden är det Maja(tror jag!) Holmér (är jag säker på), som tittar på när Fredrika Paulson gör glaspärlor

När, Ala, blir Sala

2009-11-27T17:17:00.006+01:00

På Hantverksutställningen idag, träffade jag en trasmatteväverska, "G". Vi kom att stå och beundra K:s, fina "Gubbatäcken" tillsammans. De är vävda tätt, tätt i finaste ullgarn och otaliga färger. Vidare i samtalet kom vi in på bildvävnad -flamskvävnad. Jag berättade att jag hade påbörjat en sådan, när jag var nyskadad, i yllegarn och lös ull, för att göra en bild av ett gotländskt - ja, vad heter det nu igen...? - "Lambgift" svarar "G" på renaste gotländska.
'
Jag stirrar förvånat på henne och frågar: "Jag hörde ju inte att du var gotlänning!?!" på obestämt tungomål.
'
Det visar sig, att hon kommer från När. Min farfars far, Arvid Olsson, var fiskare i Hörte i När socken. Förmodligen har vi minst, ett par stycken gener gemensamt. Hmm: Gemensamt eller genstam, det är frågan?
'
Så kommer "K" och vi utväxlar en del beundrande kommunikation, innan jag berättar om "G:s" och mitt samtal.
'
Då berättar "K" att hon, en gång, har bott hos en familj på Gotland. I Ala. Jag blir mer än förstummad. Min far är född i Ala. Dit hade farfar Egon, flyttat med hustru (Ebba) och barn. G kommer att kolla upp, med sin släktforskande far, om genetiken. K och pappa missade varann med några få år i Ala.
'
Världen krymper och krymper. Men på samma gång blir den större och större. Jag blir helt vimmelkantig ibland...

'
Bilden, som är en bild av Hörte, kommer från Gotlandsturism. Jag hittade ingen Copywrigt.

Bästa justeraren ever...

2009-11-27T10:47:00.004+01:00

Gissa vem?

Kom hem från KF vid 22.30-tiden och stekte och åt en halloumiost och en rättvist skuren tomat alldeles SJÄLV!
-
KF:s höjdpunkt var när min telefon ringde, mitt i en votering om "Upphandlingspolicy", där (V)i villa ha in beaktandet ILO-konventionen, i klartext.
-
Att det blev en sådan höjpunkt berodde på att jag var RÖSTRÄKNARE! Brukar inte ha med telefonen på möten eller så är jag noga med att stänga av den, men nu har jag haft så mycket att göra och den låg kvar i kappfickan...

Fotograf: Johanna :-)

Networking

2009-11-21T23:15:00.002+01:00

Jag har nog inte smidit så mycket. Mest pratat.
-
Fast jag har fått en ny kompis (Nja, en massa nya kompisar), men en särskild, som jag är jätteglad för!

Jag VET att jag har taggarna utåt! (eller gammal vet "bäst")

2009-11-21T17:59:00.004+01:00

Hantverksutställningen på Täljstenen è kanon. Den rekommenderas!
Jag blev tillfrågad att vara med, främst som silversmed med ryggmärgsskada tror jag. Vet faktiskt inte. Men nu ÄR jag med!
Först var det två dagar av förberedelser Det var aktivitet både högt och lågt. Sen drullade det in en massa människor: Folk som skulle se Aguélimusét, folk som skulle repetera teater och folk som skulle vara med.
-
- Det var underbart! Så skall det vara! Liv och rörelse, drop in - och drop out!
Min dröm om Täljstenen är att det skall vara en levande verkstad: Där skall finnas hyvelbänk och ässja, symaskin och staffli, keramikugn och "kakugn" + billigt fika.
-
Så att alla som vill skapa, skall kunna komma dit, och göra sånt som inte är så lätt att införskaffa eller utöva själv.
-
Att driva silver är nåt jag inte så gärna gör i lägenhet. En gång bankade damen inunder i taket. Jag vet att hon hör dåligt och att de satt i köket. Med hörapparat kan det nog bli aningen jobigt, när jag bankar på.
-
Jag träffade återigen Matts, som är grovsmed. Jag frågade om Järnboden sålde lövsågsblad och visade det sågblad jag använt för att såga ut 1/4 fladdermus om dagen.
-
Grovsmeden spanade in klensmedens verktyg. Undrade om vingmuttrarna, och jag svarade. Men varför har du taggarna åt fel håll, frågade han?
- !?!
Jag VET att jag har taggarna åt rätt håll, svarade jag. - Ja, men du har dem ju upp- och ner, fick jag till svar och förstod ingenting. Först...
-
Men sen
-
- Jo. Jag hade sågbladet upp- och ner, Graderna tog emot när jag gjorde min svaga rörelse, och löpte med, när jag gjorde den starka....................
Han är min Hjälte! Nästa gång tar det nog bara två dar...
-
Som en runn-&-go avslutning: Den 85-åriga damen som kom dit för första gången:
Jag bor här mitt emot, men jag har aldrig varit här, sa hon. Nu vill jag se "skrotet"!
-
"Skrotet" var Kirstis kristallkronor, som hon läst i tidningen om.
-
Vi talade länge. Om Allt från Systembolag till Svedala i Skåne. En gång i tiden, där hon föddes. Vi talade om Börringe också, dit hon brukade gå på dans. Det ligger strax intill och där bor Bertil Herlov Svensson, konstnär, som under enkort tid var verksam i Sala som slöjdlärare. Damen ifråga hade arbetat på Systembolaget, men alltid varit nykterist. Nu hade doktorn ordinerat alkohol, för aptitens skull. Så nu hade hon börjat "supa". Jag berättade om min mamma, som ju bara är flickebarnet gentemot henne. Och att hon (som gärna tar en sup) vägrar börja "supa" för aptitens skull, fastän hon behöver!
I Börringe har jag varit många gånger, när jag var barn (12-14 år).

Förundran

2009-11-13T22:38:00.003+01:00

Detta är vad som växer på min balkong idag, den 15 november. Det må vara mörkt dygnet om, frostnätter och snudd på minusgrader. Jag har flyttat ner dem en "våning" och går och nyper av några blad titt som tätt. Det som grönskar i lådan är Romansallat som jag sådde i somras. Det blir samma sort nästa år igen. Absolut!

Äntligen Freeeeedag!

2009-11-13T16:47:00.008+01:00

Det är första gången jag på år och dag har tänkt den tanken:
-
I måndags möte i Lokalföreningen, Vänsterpartiet.
-
I tisdags Kultur- och Fritidsnämnd.
-
Onsdags, dubbelpass träning. Därefter sent kvällsbesök.
-
Torsdags, gruppmöte (V) på Landstinget, sen styrelsemöte med NHR, handikappförbundet där jag är medlem. Hem med tåget 18.27. Kort konferens på tåget, hemma strax efter 19.00.
Vid 21-tiden fick jag SMS från en snacksugen medmänniska. Först sa jag att jag var för trött men det verkade vara angeläget. Sent i säng, sovit för litet hela veckan.
-
Idag, möte med Spinalteamet på Neurorehabmottagningen (vilket jävla ord!?).
Jag är nöjd med mötet. Någon "rehabiliteringsplan" har vi inte upprättat för mig, eftersom mitt "tillstånd", just inte förändrats de sista åren. Däremot har jag fått löfte om ett årligt läkarbesök, om inget nytt tillstöter. Vi skall gå vidare med bostadsanpassningen och jag måste försöka bearbeta Fastighetsförvaltaren på Salabostäder.- Han emotsätter sig i stort sett allt, vad bostadsanpassning heter.
Mitt kök fungerar inte för mig och det är där vi skall lägga krutet.
-
Jag sålde en nyckelpiga av silver, till Ing-Marie sjukgymnasten, och har därmed försett NHR-fonden med 33.50 till. Och jag skall ta kontakt med handkirurgen på Sahlgrenska Sjukhuset igen, för en eventuell, stor omoperation av vänsterhanden, som jag betraktar som ett hjälpmedel och inte en hand.
-
Kuratorn skall hjälpa mig med ett par ekonomiska saker. Hon tar kontakt med mig, för jag lägger sakerna på hög, och hoppas att "det går över".
-
Bilden: Är en bild från vårt styrelsemöte i NHR. Inga soffpotatisar där, inte! Alla i styrelsen är medlemmar pga egen sjukdom och är mer eller mindre sjuka, men jobbar ändå för att underlätta för andra!
-
Igår kände jag tacksamhet över att vara med i ett sådant härligt gäng!

Eldsprutande nyckelpigor

2009-11-06T00:44:00.002+01:00

Jag börjar få fason på mina nyckelpigor. Färgen är godkänd och jag har lärt mig att våtlägga emaljen bättre. Med förstoring kan jag flytta på ett enda emaljkorn som hamnat fel. Jag vet var de svaga punkterna är men ibland glömmer man...

Häromdagen gick ingenting rätt. Ögonen gör jag av silvertråd som jag smälter till kulor. När man sätter bränt silver i obränd silverlera, krymper leran när man bränner den och på så vis "nyps" de brända detaljerna fast.

Det ser lattjo ut när man bränner klart nyckelpigorna. Från de brända ögonen flammar gula eldslågor som från en folkilsk drake. Så gjorde de den här gången också, men innan hela nyckelpigan var klar, sprutar det upp en stråle från det ena ögat. Strålen föll sen tillbaka och bildade ett "blomkålsöga".

Det innebar extra arbete. Först borra bort det förstörda ögat och sen löda fast ett nytt, Jag slinter lätt med borren i bränt silver men det gick bra.

Sen ville sig inte emaljeringen. Jag lade på för tjockt. Allt smälte fint och blev blankt och vackert men när pigan kallnade, sprätte halva emaljen bort. Den välvda kroppen gör att det blir spänningar i ytskiktet om det blir för tjockt. TRE gånger slipade jag bort emaljen och la på ny. Det är så ytterst litet som gör skillnad.

Sen orkade jag inte se åt eldsprutande monsternyckelpigor på flera dar. Det måste ha varit Halloweenhelgen som spökade...

November

2009-11-04T10:19:00.003+01:00

"Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret".
- Så sant som det är sagt. Men här är ju så jävla mörkt att jag inte hittar några tändstickor...

Värsta hemtentan ever!

2009-11-03T21:14:00.012+01:00

Vid ett samtal med "A" som pluggar, kom jag att tänka på följande:

För ett antal år sen studerade jag Kulturantropologi på Uppsala universitet. Ungefär samtidigt som jag började studera, togs barntillägget bort för studerande med barn.

Det var knapert. Varje månad krävdes massor av planering för resor till Uppsala och bara för att överleva över huvud taget. Jag hörde inte heller till urtypen av studerande; Jag var vuxen och hade ett halvvuxet barn som hade skollov de flesta gånger jag hade hemtentamina, som för de yngre studenterna var lika med fri disponerad tid.

Så där låg jag på sängen med mina böcker och papper, medans min dotter hade urtråkigt. Just denna speciella hemtentamen hade föreläsaren lovat oss som "enkel", med gott om egen tid att spendera. Så blev det nu inte för någon av oss. Frågorna krävde en del fördjupande studier och drog ut på tiden.

Jag vill minnas att det var B-kursen och inför Allhelgonahelgen; " money and exhange". Jag skrev som en tokig, men blev ändå tvungen att ge upp frampå småtimmarna pga trötthet.

Väckarklockan ställdes, för tentamina skulle vara inlämnad 8 eller 9 på morgonen. Inte vaknade jag av den, efter för få timmar av sömn. Så när jag väl vaknade var det rejält BRÅTTOM!

Meningen var att jag skulle maila in min tentamen. Men när jag hade kommit så långt, upphörde Internet att fungera.

På den tiden var det 12- eller 56 Kb-modem som gällde. En evighet från bredbanden...

Så jag försökte ringa till Kursledaren. Det gjorde alla, som inte bodde i Uppsala, så det var omöjligt att komma fram till honom. Efter närmare en timme, fick jag i alla fall tag på honom. Han sa, liksom till de andra, att skriv ut och faxa hit det, så blir du godkänd.

Ok:

- Det här var ju i "datorernas stenålder". Min skrivare var en s k "Matrisskrivare" som skrev ut i punkter. Att skriva ut en 5-6 sidor tog ungefär 45 minuter.

Samtidigt som skrivaren knattrade o smällde, försökte jag bli klar med den sista frågan som jag somnat ifrån.

Till slut hade jag de dimmiga bladen i min hand. Det enda fortskaffningsmedel jag hade som student var min cykel.

Från Ängshöjden till centrala Sala är det ungefär tio minuter med cykel. När man kört förbi Kyrkogården, är det inte långt kvar....

Ungefär i jämnhöjd med ovan nämnda Kyrkogård, tvärnitar cykeln. Mitt ena skosnöre har fastnat i kedjan...

Hela tiden har det duggregnat. Intensivt duggregnat. - Så när jag väl, har jämfört planerna om att dö inunder en cykel, med att klara en avklarad hemtenta, så beslutar jag att jag skall få iväg min tenta. Kosta vad det kosta vill. Jag vilar förstås en stund, när jag ligger där med en cykel över mig. Nån slags täcke... Typ...

- Trasslar fram skosnöret från kedjan och cyklar vidare.

Blöt, svettig och sur, stormar jag in på Ewerlöfs. Ganska snabbt går det att förklara för dem mitt dem dilemma, och de faxar iväg tentan.

Jag cyklar hem med 1 och ½ skosnöre och lägger mig till ro. - Tror jag...

Jag blir väckt av telefonen. Det är Kursledaren på Kulturantropologi, och han säger att han inte kan läsa ett ord.

På den tiden - 10-15 år sedan, fungerade både skrivare samt faxar, på det sättet att de läste punkter. Mina punkter och Ewerlöfs punkter, matchade inte varann. - De kom i otakt!

Min Kursledare godkände att jag skickade tentan som brev. OM jag skickade med disketten som jag använt och som innehöll tider. Och han skrattade. Länge.....

Skumt

2009-10-30T15:20:00.009+01:00

Av någon sorglig anledning, så är det mycket droger i Sala. Kanske är det avståndet till storstäderna som gör att Sala är en lämplig anhalt, när man vill hålla sig borta därifrån. Eller så är det traditionen...? Ringa narkotikabrott och langning är vanliga brott.

Igår kväll kunde man se två personer i ett hörn av stora torget. De samtalar om något, och den smalare av de två sätter sig på huk och brer ut något framför sig. Den fylligare av de två, plockar upp sin börs och tar fram en sedel. När den smala personen valt ut sitt objekt, byter de med varandra. Ett litet föremål mot sedel.

Vad skall man tänka om man ser nåt sånt här? Vad skall man göra? Polisstationen ligger nära. Skall man rusa in där och skrika att det försiggår konstiga saker på Salas torg!?

Och vad var det som hände?

Gissa själv:

1. Det var ett, av de vanliga, utbytena av droger i Sala.

x. Kommunalrådet köpte en emaljerad nyckelpiga av silver, för 100 kr av Maria Arvidsson.Och skänkte därmed 33,50 till NHR-fonden.

2. Två personer spelar ett turkiskt tärningsspel. Vinnaren får hundringen.

Käre Hans...

2009-10-30T14:24:00.004+01:00

Det var Kommunfullmäktige i Sala igår. Ofta tror man att man är mycket väl förberedd, men upptäcker att man bara är förberedd. Jag tycker ändå att det var ett hyfsat bra sammanträde, där vi fått hyfsat bra gehör för våra åsikter.

Skillnaden mellan oss i Vänsterpartiet och många i Samverkansgruppen är, tycker jag, att vi är mer uppmärksamma på vad de faktiskt säger samt att vi läst deras förslag mer uppmärksamt än de läst våra. Särskilt en...... person, verkar tro att han vet vad vi skall säga och då lyssnar han faktiskt inte på vad vi verkligen säger. Jag säger inget namn, för rubriken talar tydligt för sig. Men han och Sickan är nog de som "hör" sämst. - Revaxör kanske hjälper!?

Trots att en del av partikamraterna (?) också röstade nej, fick vi gehör för vårt förslag om en protokollsanteckning, angående finansieringen av Citybanan i Stockholm. Vi ville ha till protokollet att det är statens ansvar att infrastrukturen i Sverige fungerar. Att det är av hela rikets intresse och inte enbart några småkommuner i Mälardalen att det fungerar.

Vi fick dessutom ett löfte av kommunalrådet att hon skulle sätta fart på hanteringen av våra motioner om "Ökad HBT-kompetens hos kommunens anställda" och att "kaffe och the som upphandlas av kommunen skall uppfylla ILO-s krav".

När jag kom hem gick jag på högvarv, efter att ha varit igång i över tolv timmer. Jag slog på datorn och skrev några rader i Facebook om sammanträdet och fick omgående ett inlägg från en erfaren HBT-utbildare, Benny Hermansson, som åtar sig att utbilda kommunens personal i HBT-kompetens. Om han fick napp på kommunen vet jag inte ännu.

Sen kom jag av andra orsaker, inte i säng förrän halv tre, så idag är jag hedersmedlem i "slowtown" :-D

God eftermiddag!

Pryo i verkligheten

2009-10-27T18:08:00.007+01:00

I dag har jag pryat. Jag vet inte riktigt som vad, men jag var i alla fall där och det var kul. Det är skollov och Kulturskolan har lovaktiviteter för barnen. På Biblioteket var det scrapbooking och på Kulturkvarteret Täljstenen, tema Collage. Jag hade pratat med Catharina på Kulturskolan innan jag gick dit, så därför gick jag till Täljstenen. Innan jag gick dit kikade jag i skåpen och tog med mig "skräp", som jag av gammal vana sparat på. Det blev litet av varje: wellpapp, skumplast, gamla veckotidningar samt en påbörjad påse confetti. På Täljstenen hade de redan en massa gamla tapetböcker, en del tidningar, lim, papper och verktyg.

Det var inte många barn där när jag kom. Catharina, som jag talat med innan var sjuk, en mormor var där med sina barnbarn, samt en flicka som blivit följd av sin mormor dit. En ensam flicka till kom litet senare samt en mamma med två större barn och en bebis.

Jag tänkte mig en bild med kontraster, som ett "monster i rosenrabatten" men mina pappersbitar ville att det skulle bli en elefant. Några barn ritade först och klippte sedan och några gjorde mer som pussel. En hade bråttom och passade på att göra många på en gång.

Jag gick runt och pratade litet med barnen och om deras bilder men satt mest och jobbade med min elefant. Det var ju inget barn som såg vad jag såg, innan jag satte dit ett par ögon...

Det är svårt att försöka släppa barns skaparkrafter fria. Ofta säger man "vilken fin sol" och så är det i själva verket en kärnreaktor. Jag försökte under tidens gång att öva upp mig och det gick ju faktiskt bättre och bättre.

I morron har jag tvättstugan som lär ta all min kraft och energi, men på torsdag skall jag dit igen. Då får jag se om "stammisarna" fortfarande är kvar!

Täljstenen är vårt nya kulturkvarter i staden. Det är sammanslaget med det nya Aguélimuséet. Tanken är att det skall växa från år till år och fler olika verksamheter kunna samarbeta. För mig personligen, är det hjärtefrågor. I första hand barnen, med Kulturskolan, men i en framtid också en öppen verkstad för alla åldrar. En verksamhet som kan stödja "hemmamicklare" med utrustning och annat som man inte kan jobba med i en vanlig hyreslägenhet.

Gruppmöte

2009-10-27T00:31:00.002+01:00

På torsdag är det Kommunfullmäktige. Luntan var tjock som sjutton, men innehållet var inte så drygt som man skulle kunna tro. Klockan sex skulle vi ses i lokalen. När jag kom dit sat Gunnel och väntade. Så vi hade gruppmöte hon och jag.
Vi höll på länge, men det berodde ju inte på handlingarna utan mer på att vi sprang runt till olika lokaliteter och letade efter sossar. Vi kände ett behov av att ventilera en sak med dem, men faktiskt INGEN svarade i mobilen.
Snacka om mötesdisciplin. Både Gunnel och jag hade faktiskt mobilerna på...

På lyset

2009-10-27T00:22:00.002+01:00

Jag minns att jag tyckte mamma var jobbig, när hon klagade på min dåliga belysning. Jag såg ju hur bra som helst. Men saker förändras ju med tiden. Belysningen i min plånbok och handväska har blivit så fruktansvärt dålig. Och med glasögonen på ser man ju INGENTING!

Jag som alltid har älskat att pilla med smått har fått problem att se detaljer. Särskilt om belysningen (lågenergilampor, hm...) inte är den bästa. Jag fullkomligt ÄLSKAR den här lampan. Jag kan sitta och flytta små glaskorn ett och ett om de har kommit fel.

Varför har jag inte bliviy "upplyst" tidigare?

"M" som i Maria, mascarpone och macadamianötter

2009-10-20T20:24:00.003+02:00

Det är höst, snart kanske vinter. De är få som mår riktigt bra så här års, och jag är inte bättre. Bor man på de här breddgraderna är det lätt att förstå varför. - Trött som... - En trött en... - Ja, bara så in i baljan trött... - Liksom...

Svårt att se just på tillvaron? - Nä inte alls. För ljusare än så här har det aldrig varit på mitt köksbord. Eller större...

Jag fick en "dagljuslampa med förstoringsglas av en vän. Då upptäckte jag att jag inte alls är darrhänt. Min lätta darrhänthet verkar vara en fobi. När jag ser sakerna ljust och klart, är jag stadig som en istadig märr på handen. Och det gör ett och annat lättare.

Annars har det varit trögt idag. Dimma från början till slut. När det är så dimmigt, ät det svårt att känna sig riktigt vaken tycker jag. Det ligger liksom ett lock över hela, alltihop.

När jag är trött och nere, är jag inte hungrig för fem öre. Men rätt som det är slår det över på andra hållet. Idag har jag inte tänkt på annat än mascarpone och macadamianötter. - Köpte båda. Nötterna är väl lätta att äta upp, men vad gör man med mascarponeost!?!

Det går framåt

2009-10-16T22:43:00.003+02:00

Till slut lät smycket mig vila

Jag trodde jag visste hur man gjorde...

2009-10-13T13:09:00.003+02:00

...och det gjorde jag ju. Fast det kom jag inte på förrän jag stod med vänstra handen nedstucken i en hink med gips, som jag ideligen skvimpade mer vatten i. Ju mer jag knådade ju snabbare brände gipset. Hinken var på tok för liten.

- Alltså: Vatten först och gips sen, tills gipset bildar små öar i vattnet. Då rör man, men med ett lämpligare reskap än vänsterhanden kanske...

Passiv? Jag?

2009-10-12T09:54:00.009+02:00

Telefonen ringde rätt tidigt idag. Det gör den inte så ofta så jag undrade litet, men sen kom jag på att jag bett att syster Ebbe på Rehabmedicinska mottagningen, skulle ringa upp mig.

Efter gruppmötet i Landstingsgruppen hade jag litet funderingar angående"rehabiliteringsplaner". Eftersom jag själv är ett neurorehabiliteringsfall, tyckte jag att det var lämpligt att göra egna fältstudier. Och så gjorde jag det.

Nån rehabiliteringsplan fanns inte för mig. Orsaken är att jag är en "gammal" patient. Dvs det finns ingen aktiv rehabilitering för mig, (även om jag nu går på aktiv rehabilitering och hoppas göra framsteg på flera olika sätt).

De aktiva patienterna på rehab som vill, har en rehabiliteringsplan som regelbundet följs upp av teamet och målen utvärderas och nya sätts. Många vill inte ha en eftersom de tycker att de tränar bra själva.

Är man som jag "gammal", hänvisas man till familjeläkaren om inget tillstöter med ens "tillstånd". Då blir man en "aktiv" patient på Rehabmott igen.

Jag gillar inte det här. Inte som patient. Varje gång jag går till familjeläkaren (olika doktorer varje gång) med något som har med mitt "tillstånd" att göra, blir jag tvungen att hålla en smärre föreläsning för doktorn om hur en tetraplegi kan påverka förmågan att tömma urinblåsan tex.

Doktorn brukar ofta undra varför i all världen jag äter den medicin jag äter. Den "har ju så många biverkningar". Då får man förklara, varför i all världen, man inte äter det andra alternativet som verkligen har grava biverkningar. - Varför en äldre medicin från USA har färre angivna möjliga biverkningar, än vad en yngre medicin från USA anger. Till exemempel.

- Suck!

Om familjeläkaren är så här vilsen i farmakologins utveckling, så förväntar jag mig ju inte att han/hon skall tipsa mig om nya medicinska framsteg. Och då känner jag mig övergiven av vården. Litet småskraj faktiskt!

Som landsting betraktat, förstår jag varför hanteringen är på detta viset. Erfarna neurologer med specialisering är sällsynta russin i vårdkakan. Dyra dessutom, både lönemässigt och nu när det stasats på att fler skall utbildas. Men som patient är jag inte alls nöjd!

Vem skall se till att jag får den bästa medicinska behandlingen, och får del av nya rön? Att jag inte utvecklar kontrakturer i händer och fingrar? Att jag inte belastar min kropp felaktigt och utvecklar förslittningar? Att blås- och tarmfunktion inte försämras? Att jag lever ett värdigt och innehållsrikt liv och inte bara isolerar mig på min kammare? Att jag erhåller nya- och värdefulla hjälpmedel?

Som patient betraktat är jag priviligierad. Jag är väl påläst och känner till mina möjlig- och rättigheter. Jag förväntar mig en jämställd och demokratisk människosyn när jag möter min läkare. Får jag inte respekt så byter jag och kanske det blir en (till) anmälan till ansvarsnämnden. Men de andra då? De som inte vet eller orkar? Det är tufft för mig som är priviligierad att orka...

Nu är det kört!

2009-10-08T18:23:00.003+02:00

Jag brukar köpa material av Slöjddetaljer AB. Portofritt kommer de till min lokala färghandel efter, oftast, några dagar. Idag kom deras första (?) julkatalog neddimpandes, genom brevinkastet.
Ångesten infann sig på stört; Har jag varit en dålig mamma; kvinna; älskarinna, genom alla dessa år!?

- Jag äger en enda stämpel. På den står det: Maria A.............

- Jag har aldrig i mitt liv, tvingat några barn att limma ihop två vita flirtkulor med en svart hatt ovanpå (har de gjort det, har de tvingat mig att tillhandahålla material, pga taskiga hem-panduro-förhållanden)..........

- Jag äger faktiskt en scrapbookingdetalj; En skärapparat. Detta pga min oförmåga att klippa rakt. Den hittade jag på loppis för 30 spänn, ratad. - Hade kostat 250...

- Jag tycker faktiskt OM julen! Men då handlar det mer om umgänge och mat, m m.

- DÄREMOT: Kan jag tänka mig att skippa Kalle Anka. Jag kan inte komma ihåg en enda av de sista 10 omgångarna. Däremot har jag mera minnen av de 10 första.

- Fast ärligt talat, är kanske Kalle Anka en bra bakgrundsmusik, till övrigt samkväm. Alla borde ju känna sig hemma!

Jaha! Då får man ta sig i kragen igen och försöka åstadkomma en "Christmascake", à la England, före den 1:a advent. Den innehåller ju allt druvsocker man kan behöva, före ett släktkalas på julen!

Valrörelsen har börjat

2009-10-07T20:00:00.007+02:00

Det rör sig. Den rör sig... Valen alltså... Valrörelsen alltså...

Landstingsgruppen hade möte idag. Nästa fullmäktige är inte så komplicerat, så vi ägnade eftermiddagen åt att plocka fram våra 4 "hjärtefrågor" inför valet 2010.

Inledningsvis hade vi grupparbete. Jag och Dan bildade en grupp och tog våra fyra frågor: Rehabilitering, privatiseringarnas effekt, rättvis vård ur klassperspektiv samt eventuella kommande prioriteringar. Efter en stund samlades vi för att försöka hitta det "gemensamma viktigaste".

Nu gjordes våra roller upp; Huvudrollen hade Juha, i egenskap av kunskapsbank. Anna R, var sekreterare och moderator, Hans visade sig vara en nyfunnen talang som slogan-konstruktör och Anna E skötte whiteboarden. Vi övriga bidrog med våra specialkunskaper, etiska inlägg och annat viktigt och slutligen benade Helena ur fisken och gav tillbaka den - snyggt urbenad och befriad från villospår.

Det var, (-fan ta mej) det bästa grupparbete jag varit med om i det här partiet. Fortsättning följer givetvis, när vi bearbetat dagens uppstart litet mer och läst på litet bättre!

Jag är optimistisk. Vi har dessutom avskaffat "privat regi "och ersatt det med kommersialism! Hipp, hipp hurra!

Detta är kultur

2009-10-06T20:13:00.006+02:00

Vi har alla våra funderingar om den nya kulturpropositionen. - Hur? - Vem? - Vad? Med mera...

Under Kultur- och fritidsnämndens sammanträde ikväll kom frågan upp. Senare i höst kommer de första mötena att hållas om hur det hela är tänkt att fungera. Möten för politiker och möten för tjänstemän och möten för bådadera.

Frågan om vad kultur är, kom givetvis också upp. Då skall ni veta att i nämnden sitter 1: En f d kulturattaché. 2: En verksam 100% kulturarbetare; författare. 3: En kulturantropolog.

Det kunde ha blivit en livad tillställning, om inte ordföranden (kulturattachén) slog klubban i bordet och förklarade mötet för avslutat. - Vi får diskutera mer senare i höst, när vi vet vad som sagts.

Vid hemkomsten gick jag direkt för att slå hål i de papper som skulle sparas för kommande år. Då har mitt hålslag slutat att fungera. Papprena går inte att föra in hela vägen. Inte förrän det började trilla ut urslagna hål på golvet fattade jag att det var fullt. Så jag gick till toa för att tömma det. Kvinnan utan finmotorik, slog till igen och åratal av urslagna hål föll i- och över toastol och golv.

Om kultur är jag bara säker på ett par saker. Det viktigaste är att det som man delar med andra människor är kultur.

Jag delar det här med er. Alltså är det kultur. Men den är gratis!

En liten fuling

2009-09-30T13:46:00.002+02:00

I måndags kväll när jag skulle ta på mej "anständiga" kläder för att gå på möte, upptäckte jag ett litet fnas frampå armhålan. När jag skulle ta bort fnaset, som f ö satt på ett konstigt ställe, så satt det fast. Jag tog ett grepp mellan tumme och pekfinger, drog till men det satt kvar. Då gjorde jag om proceduren med ett rejält ryck och upptäcker att det var en fästing.

Liten och tunn var den så den kan inte ha suttit särskilt länge. Den måste ha vandrat omkring hemlös i min säng, sedan fredag eller lördagsnatt. Stackarn. Och nu åkte den huvudstupa ner i min toalett!

Litet, litet rött, är märket där den suttit men jag fick den hel och hållen. Nu får jag kolla litet extra.

Det krymper

2009-09-28T10:21:00.004+02:00

I fredags lyckades till slut min vän Roul få med mig ut i skogen. Han jobbar på ABB på dagarna och jag har en massa uppdrag på kvällarna, så det har dröjt innan det blev av. Eftersom jag, på grund av mitt silversmide har det trångt i köket just nu, breddes svampen ut på en filt för torkning.
Att ha "förråd", i händelse av kommande kristider, känns bra. Men vart tog egentligen svampen vägen!? Och de är inte ens färdigtorkade ännu. Ju...

Sätra Brunn

2009-09-27T15:13:00.009+02:00

Det är få ställen som är vackrare på jorden än Sätra Brunn. Där kan du bo med olika standard. Ha en spahelg, fira bröllop eller födelsedag, i en miljö som är verkligt genuin.

Om jag skall välja årstid att åka dit, skall det vara tidigt på våren eller en snöig jul. Massor med sippor och skir grönska eller nyfallen snö, i ett underbart landskap. Det är massor med välbevarade kulturhus, som samtliga är inblandade i verksamheten.

Där finns varmvattensbassäng och sjukgymnastik. Konst, ekologiska kryddor, café, restaurang med mera.

NHR:s konferens i helgen ägde rum där. Utställningar och föreläsningar i ungefär tio hus. Tyvärr var inte besökarna alltför många. En nackdel med valet av anläggning var att det blir så utspritt. Människor med funktionshinder behöver ha bekväma avstånd.

Vädret var emellertid strålande. Vi som hade stånd att bevaka, kunde gå utomhus, få litet solsken och prata med varandra. Kom det besökare var det bara att gå in igen.

Bäst som vi står där och pratar, kommer det flera transtreck. Hmm... Alltså flockar med tranor på väg söderut.

Kvinnan utan finmotorik, letar i ryggsäcken i flera minuter innan hon hittar kameran. Det blev de sista flockarna, på väg ut i periferin som fastnade. Men de är så vackra, tranorna. Ligger i perfekta streck som ett annat streck: Näbben åt söder och de utstäckta benen åt norr.

Eftersom jag hade smörgåsar med (maten var för dyr), så tog jag ingen lunchpaus. Bad istället om 20 minuters avlösning för att hitta en glass. Den köpte jag på café Broarne. - Ekologisk blåbärsglass blev det. Smakade mest socker och väldigt litet blåbär, eftersom det inte fanns någon blåbärsessens i receptet. Det hade smakat mera blåbär om den inte var så söt.

På Broarne tog jag även en "Snabbis" och en påse "Heta nätter", kryddblandningar från "Änga gård", som verkligen är goda men som jag inte haft tillfälle att köpa på flera år. Heta nätter åt jag direkt ur burken sist, kan jag nämna. "Älgskogslek", är också en god krydda, till vilt och nötkött.

- Konstigt nog är det blandningarna med de namnen, som helst hamnar på tungan.

Kryddblandningarna är komponerade av Susanne, som odlade örter men som hastigt dog för många år sedan. Hennes familj har fört dem vidare.

Nu har jag "kommit ut"

2009-09-27T13:35:00.013+02:00

Det har ju varit en temahelg i Sätrabrunn, "Livskvalitet åt alla",som NHR Västmanland har anordnat. Tyvärr var det inte alltför välbesökt. De flesta som var där, var redan aktiva i olika sammanhang. Däremot var det ett tillfälle att knyta kontakter med andra så att man kan driva frågor på ett starkare sätt.

Jag blev ombedd att ta med mig mitt silversmide. Jag hade inte ens tänkt tanken. Ännu mindre hade jag tänkt tanken att jag besitter specialkunskaper, som de certifierade silverleralärarna inte har. Plötsligt var jag efterfrågad:- Jaså är det här du sitter som håller på med silverlera, sa nån helt plötsligt. - Då skall jag tala om det för dom.

.
"Dom" var en kvinna och hennes 11 årige son, från Västerås. Båda var de minsta människor jag träffat, samt rullstolsburna. Det var sonen som först hade varit intresserad och det var grabben jag diskuterade längst med. Om hur jag jobbar med leran och om hårdrock.

Båda var gravt rörelsihindrade med tusen minnen av frakturer i skelettet. Då blev jag varse att min teknik att jobba med leran är speciell. Eftersom jag inte har snabbheten och precisionen i min finmotorik, gör jag alltid en modell i cernitlera, som jag sen kan göra en form efter. När formen torkat bearbetar jag den med fil och sandpapper till dess jag är nöjd med resultatet.

Tålamod och små, små rörelser gör att jag kan arbeta i fina detaljer. Jag talade också om hantverkets "läkande" verkan: - Koncentrerar man sig starkt på det man gör, så glömmer man smärtan. I och för sig kan den komma tillbaka när man slutar och tar en paus, men tillfredställelse med det man gör, skapar harmoni i både kropp och själ.

Skitflummigt, va? Ingen healing, men verklig healing!

Det kom en kvinna till från Västerås, som var verkligt intresserad av mitt arbete. Just för att jag gör det som en kvinna utan finmotorik. Vi talade också länge och hon vill också försöka.

Så det verkar som om jag åker till Västerås och håller kurs. På vårat eget vis!

(Tilläggas bör att de inte kom som "en" kvinna eller "ett" barn. Alla är gravt rörelsehindrade och beroende av assistenter. Jag är glad att jag själv klarat mig så bra att jag klarar mig utan)

Nu tar jag den!

2009-09-24T19:35:00.004+02:00

Nu kan jag inte hålla mig längre. Nu äter jag upp den. Också!

Jag var lat idag. Stannade på torget och köpte thailändska vårrullar av tjejen på torget. Hon tog ovanligt lång tid på sig att fritera dem. Kanske de var djupfrysta.

När jag kom hem, tänkte jag att de här räcker nog till i morgon också. Det var nog en åtta nio stycken. MEN så GODA!!!

Ingen vitkål, ii alla fall inte mycket. Morötter och kanske glasnudlar, kunde jag identifiera, annars bara god smak. Bara litet soja gick åt. Fasta i konsistensen, inte alls kladdiga som de djupfrysta man köper. Jag sparde en. En liten stund...

Helgalet

2009-09-23T20:56:00.008+02:00

Ok. Nåt är fel. Är så trött som jag inte varit sen jag låg på IVA:n. Idag var jag tjänstgörande på Landstingsfullmäktige. Den längsta behandlingen handlade om hur det skulle stå:

- Majoritetens förslag: ...Skall barnpiloter utses, om behov finnes.
- Oppositionens förslag: Skall barnpiloter utses.

Det tog en sabla tid. Jag blev faktiskt ganska sur och tänkte avböja mig reservationen. Jag tyckte de höll på med TJAFS!
"Semantik" sade den (inte av mig älskade) Thomas Högström.
"Juridik" sade (den av mig älskade) oppositionen.

Jag kan inte låta bli att tycka, att om två "parter" är överens om innebörden, men inte "semantiken" (språket/uttrycket), då så får man väl försöka hitta en tredje formulering. Som båda parter kan vara överens om???

Utan att redogöra för hur argumentationen gick, så står jag fast vid att oppositionen, såväl som "regeringen", slösar dyrbar tid med tjafs. - Vad tycker väljarna som lyssnar på en sån här diskussion!!??

Det är erat fel att jag är skittrött ikväll........................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................

Att odla är nödvändigt

2009-09-22T13:36:00.007+02:00

En gång när jag var liten, visade farfar mig en av sina hampodlingar. Han hade några små plättar där han odlade hampa. Jag tror att det var plättar som låg på fuktig mark vid bäcken. Han berättade för mig vad det var och vad det användes till. Jag minns också att han visade mig rep och en liten duk, av hampfiber. Kanske jag kan ha varit 7-8 år. Jag minns att plantorna var jättehöga och hade stora blad. Det där med bladen kan ju vara en efterkonstruktion, eftersom cannabisblad på senare år oftast förekommit ett ensamt på bilden.

Under 70-talet förbjöds hampodling, eftersom vissa arter innehöll höga halter av berusningsmedlet THC. Den som blev ertappad dömdes för narkotikabrott. Ordet "cannabis" betyder enbart hampa.

Under 80- och 90-tal hände det att jag ändå odlade hampa. Det kom sig av att fågelfröblandningar ofta innehöll hampfrö. Enstaka, kvarglömda frön, kunde ge upphov till en snabbt växande hampaplanta framåt vårkanten.

2005 blev det återigen tillåtet att odla industrihampa i Sverige. Olika produkter som olja och hampfrö säljs nu som livsmedel av hälsokostbranschen. Jag har köpt hampafrö och hampfröolja för deras rika innehåll av omega3-fettsyror. Hampfröoljan håller dessutom min mage igång.

Hampfröna har ganska hårt skal och kanske inte lockar att använda i müsli och brödbak, för den skull. Jag har nästan en hel, oanvänd påse, i mitt skafferi. Jag funderar på att rosta och mala dem, för att tillsammans med olja göra nån slags "hampfrösmör".

I våras befann jag mig i Helsingborg och därför hann jag inte sätta några egna fröer. När jag kom hem köpta jag plantor och så slängde jag ner en näve hampfrön i en kruka, därför att jag vet att de växer snabbt. Under sommaren har jag bara en gång fått frågan om vad jag odlar i den där krukan. I dagarna fick jag den en gång till.

Jag har inte tänkt tanken på att någon skulle kunna göra inbrott här, för att skörda min lilla odling. Kanske är det så?

Men nu har jag i alla fall berättat för er, om hampa och min privata lilla odling. Så nu slipper ni att fråga vad jag odlar på balkongen!

Just snyggt!

2009-09-21T09:28:00.003+02:00

Så här ser jag ut en måndagmorgon med ett blåöga på tillbakagående. Jag snubblade på mattan och slog i pannan. Tänkte inte så mycket på det förrän ett dygn senare. Jag vaknade och genomförde den dagliga besiktningen av mitt lilla fejs efter toalettbesöket.
Då vacklade jag närapå tillbaka till sängen: Jag hade ett grannt, mörkviolett blåöga som lyste emot mig.
När man är vänsterpartist, feminist och bekant med kvinnojouren, vet man vad man skall fråga en kvinna som ser ut så här. Om kvinnan svarar att hon sprungit in i en dörr eller snubblat, skall man inte ge upp utan fråga hur det är hemma egentligen, "du kan lita på mej"...
Först vill man inte gå ut över huvud taget. Men så inser man att man är tvungen. Glasögonen och täckande kräm, dämpade väl en del. Blåtiran blev litet större dagen efter och då skulle jag ju på begravning. Eftersom de flesta redan var där, var det bara att handskaka sig genom folksamlingen, slinka in genom porten och sätta sig bredvid någon man kände igen. Och jag kände ju igen en hel del. Vid kaffet efter begravningen kom jag att hamna i sällskap med Helena och Kerstin från kvinnojouren. - Jag har sprungit in i en dörr, sa jag...
- Jag har ju inte ens någon som vill slå mej.

En Grön drake

2009-09-20T19:10:00.004+02:00

Gröna Draken har jag läst i 15 år, läste jag idag i Gröna Draken. Ja, det stod ju inte så utan det stod att Gröna Draken firade 15 år. Och jag har varit med hela tiden! Så jag firar väl jag med.

Det är Vafab Miljö som ger ut tidningen, som är en väldigt bra tidning, och som jag läser från pärm till pärm. Alltid lär man sig något nytt.

Nu är det bara vi i Västmanland och i Heby kommun, som får tidningen i brevlådan. Det tycker jag är synd, så därför delar jag med mig till er här.

Ni som inte riktigt orkar fördjupa er kan få några gröna rättviseråd här nedan istället. Medans ni förbereder er för den 20 oktober!

Jag var nyss på Coop och handlade. Med hem hade jag Fair Trade 72% choklad från Anthon Bergh, Gevalias mörkrostade Fair Trade kaffe och en flaska rättvis honung.
Man får försöka göra vad man kan, även om det är i det lilla.

Naturligtvis är det ett skämt

2009-09-20T17:08:00.003+02:00

Jag läste om Anna Anka på Newsmill. Jag förstår inte hur någon kan tro annat än att det är ett skämt, en provokation. Jag tyckte det var fantastiskt roligt.

Har folk ingen humor!?!

Fika

2009-09-20T15:26:00.009+02:00

Tisdagen den 20 oktober mellan klockan 08.00-20.00 kommer du ha möjlighet att delta Nordic Fairtrade Challenge – Nordens största fikapaus. Sverige, Norge, Danmark och Finland tävlar då om vilket land som kan samla flest personer att fika Rättvisemärkt under en dag.

Hos mig fikar du alltid rättvisemärkt, mörkrostat och starkt. Om ni, liksom jag själv, har svårt att tåla sådant rävgift, så jag har alltid mjölk hemma också :-)

Om ni kommer över den 20 oktober så lovar jag att kaffepannan står på!

Höstmarknad

2009-09-18T19:10:00.004+02:00

Staden har ungefär fyra marknader per år. Jag minns fortfarande dessa pälsmånglare som hade räv, hare, hermelin (och grävling!?), hängandes som tunga kransar om axlarna. De försvann mellan sjuttio- och åttiotal, och den ljuvliga doften av brända mandlar försvann också. Pappa hade förkärlek till de där giftigt röda och söta brända mandlarna. Jag provade några gånger, för att försöka förstå. Men, näääh...

Nu är de "riktiga" mandlarna tillbaka. Doften spred sig flera kvarter ifrån. Där var också den längsta kön. - Så snacka om vad folket längtar efter. Inte rävskinn, men aromatiska mandlar!

Eftersom sockrade mandlar inte är vad min kropp behöver, så snitslade jag mig torget runt, på vägen mot apoteket. Särskilt intressanta är stånden med "oumbärliga manicker". Där fann jag också ett par grejor som jag absolut behöver.

Medans försäljaren av de "tajta tubklämmorna" tog emot sin betalning, så undslapp det mig att nu var endast en "slasksil till partiet" som återstod.

Hrrrrm... Jag insåg ju inte det på en gång att det var både roligt och symboliskt. För mig hägrade enbart tanken på att slippa rensa små föremål ur vattenlåset.

Till sist var jag tvungen att hjärtligt instämma i skrattet och fråga hur många jag behövde köpa.

Just snygg start på valrörelsen.........................

Tecken

2009-09-18T14:04:00.003+02:00

Jag satte mig bredvid Britt-Lis som också kommit ensam till kyrkan. Under mig bredde jag ut kappan, ifall det skulle vara kallt. Begravningen började och en lång stund gick.
Bäst som jag sitter där och tittar mig omkring, ser jag något vitt i ögonvrån. Något vitt i fodret på min kappa.
När jag tittar noggrannare efter, ser jag att det är ett litet vitt sockerhjärta, en sockerpulla. Jag har aldrig i mitt liv inhandlat några såna och hur sjuttsiken hamnade den på min kappa. Konfettirester efter ett bröllop, tänker jag och tittar upp. Nej det är långt till orgelläktaren och den fanns inte där när jag satte mig.
Var det kanske Per, som skojade litet?

Ännu ett farväl

2009-09-17T14:45:00.007+02:00

Döden har haft goda skördar den senaste tiden. Antagligen blir det oftare och oftare, ju äldreman blir, men de senaste jag har varit på har varit oförhappandes och för tidiga dödsfall. Igår var det begravning för Per Hedström, eller "Perka" som han var mest känd som. En person som har kämpat mot oddsen i större delen av sitt liv. Som drygt 20-årig idrottsman och karlakarl, slogs han totalt ut av en stroke för en lång tid. Han kämpade mot oddsen och kom tillbaka, men med en i stort sett total halvsidig förlamning.
Trots det utbildade sig på högskolan och arbetade sedan halvtid som socionom, under många år. Andra halvan var han och Gertrud ute och flanerade på stadens gator. Gertrud var hans käpp, som gjorde det möjligt för honom att promenera. "Perka" bar hatt. Inköpt av honom i New York, under den resa som var hans livs nöjestripp. Senare fick han problem med menisken i sitt friska ben och till slut diabetes och bensår av ortosen som höll honom uppe.
Det var ojämna odds som livet erbjöd honom. Därför blev det så snopet, när han till slut drabbades av en sent upptäckt cancer som tog död på honom, inom bara några veckor.
Begravningen ville han ha i Sala Sockenkyrka, musiken hade han själv bestämt, officiant och kaffebrödet också.
Per och jag delade inte samma musiksmak. När (rock-) låtarna spelades, satt jag istället och tittade på målningarna av Albertus Pictor, som "firar" 500-år av sin död i år. Det är urblekta målningar, framtvättade med gammalt franskbröd som tvättsvamp, för att återuppstå under nyare färglager för några decennier sedan. Jag tänkte på Sixtinska Kapellet, där målningarna av Michelangelo, var nyrenoverade och ifyllda i de grälla orginaltonerma. Så renoverar vi inte här, tänkte jag. Hur skulle man kunna få sinnesro här annars, med dessa dramatiska motiv av både Himmel och Helvete?
"Perkas" kamp är över. Vi som var där var nog alla likna snopna och får nu vänja oss vid tanken att han är borta för oss. För alltid.

Skäms!

2009-09-15T14:08:00.003+02:00

Ibland blir jag så förvånad. På cykelbanan efter Lillåstrand brukar många passera. Människor med eller utan funktionshinder. Med eller utan farkost. Men där står också ofta bilar. Länge... Trots att ovan nämnda cykelbana ligger bara några meter, från en stor parkering.

Om jag då påpekar att "det där är en cykelbana, inte en parkering", brukar jag få ett spydigt svar. I- och urlastning är en sak. Men att stå timtals för att man är lat är en annan. Man utgör ett hinder på cykelbanan, så att cyklar och andra färdmedel får svänga upp på gångbanan.

- Vad HAR folk mellan öronen egentligen?

Livskvalitet åt alla

2009-09-11T17:02:00.004+02:00

Om två veckor, 25-27 september, äger temadagarna "Livskvalitet åt alla", rum på Sätra Brunn. Du som har, eller känner nån som har, funktionshinder av något slag, kolla in programmet och Sätra brunn. Har man råd så övernattar man gärna! Genuint tidstypisk miljö, udda boende (mer eller mindre tillgängligt), god frukost...

Jag säjer inte mer...

Läs själv!

Nu känns det litet bättre

2009-09-11T12:23:00.004+02:00

"När de gamla såren, heta tära

När din kind är vätt, av ensamhetens gråt

När att leva, är att bördor bära

och din sång är sorg som vilsna tranors låt

Gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig mot bleka, blåa skyn!

Kom och stå med mig vid hagens grindar,

när de vilda gässen flyga över byn!"

Dan Andersson

Gässen har flygit över byn i ungefär en månad nu. Man hör deras klagande läte och det skär till i hjärtat; Sommaren har, än en gång, nått sitt slut!

Vår lokale ornitolog, Göran Smedberg, berättade i tidningen idag, att kanadagässen invaderar dammarna i Sala, när det är gåsjakt. Då känner de sig trygga i närhet till människor. Där skjuts det inte. Det "klagande" lätet är förmodligen inget annat än en "rorsång", för att hålla ihop flocken.

Och så flyger de förmodligen inte längre än till Danmark. De flyttar dit där vattnen ligger öppna och inte fryser.

Nu känns det liiite lättare om hjärtat!

Inte lika kul

2009-09-11T09:23:00.003+02:00

Jag har slarvat bort min lilla kulfräs. Ingen aaaning om var jag lagt den, och jag saknar den. Jag har förstås en stor fräs också, men med den gillar jag inget vidare. Ja, ni vet hur storfräsar brukar vara.

Jag sitter just nu och försöker ta fram en emaljerad nyckelpiga, lika som i NHR:s logga.

Den 25-27 augusti anordnar länets NHR temadagar i Sätrabrunn: Livskvalitet åt alla. Jag tänkte det var en bra ide att föreningen säljer nyckelpigor där och att en del av priset, i vanlig nyckelpigeordning (vi säljer nyckelpigepins av plast), skulle gå till NHR:s fond.

Nu har jag ingen svart emalj och har därför provat diverse mixturer av färger som kan likna svart. Det funkar på en provbit, men inte på själva nyckelpigan. Därför har jag varit tvungen att slipa bort emalj ett antal gånger från prototypen. Prototypen är annars väldigt snygg, om jag får säja det själv :-)

Mitt förbund

2009-09-08T23:54:00.004+02:00

Som funktionshindrad har jag gått med i en intresseförening eller ett handikappförbund. Mitt förbund heter NHR, Neurologiskt handikappades riksförbund. När jag gick in på sidan idag fick jag se att det pågår en debatt om dödshjälp. Där finns även en blogg om ämnet. Jag har inte skrivit något i den bloggen. I alla fall inte ännu, men jag tror att jag är väldigt klar över hur jag vill sluta mitt liv; Med så litet lidande som möjligt och med så litet utdragen tid som möjligt. Till min familj har jag sagt att de får pumpa mig full med insulin av en viss sort, om jag blir liggande hjälplös.

Men jag kan inte kräva att de gör det. Kan jag överhuvudtaget få inskrivet något i min journal som mannen i artikeln fick? Och OM, kan jag lita på att så sker...? Och om INTE...

Vi är dåliga på att prata om sånt här.......

Egen rabatt och konstiga grejer

2009-09-07T09:23:00.009+02:00

Jag visste att pensionärer går in gratis på de flesta museer i Rom. Hur det var för människor med funktionshinder, hade jag däremot inte kunnat ta reda på.

Första inträdet var till Adrianus ´Villa, 12 euro. Innan snabba Jocke hann betala för oss båda, stack jag emellan och frågade om rabatter för funktionshindrade. Om jag kunde visa legitimation skulla jag gå in gratis. Legitimation!? Jag har ju bara en papperslapp från Försäkringskassan och den är på svenska... Jag visade i alla fall upp den och fick en gratis biljett.

Det här är en fin förmån för oss extra låginkomssttagare, som inte finns nånstans i Sverige. De extra låginkomsttagarna i Italien, har det ännu värre, så de får väl ränna runt på muséer för att fördriva dagarna.

Andra dagen frågade jag igen och till Jockes glädje, fick en följeslagare följa med gratis också. Den fåniga lilla lappen från FK, fungerade varje gång och på det här viset sparade jag ca 100 euro.

På hotellet jobbade Diego som jag diskuterade en del med eftersom han också var lagd åt det röda hållet. Han berättade att jag skulle få åka gratis på kollektivtrafiken också, men det skulle bli för bökigt och dessutom gick vi för det mesta. Min "följeslagare" började nu hjälpa mig att bära en del av packningen utan knot.

När vi efter några dagar befann oss i parken ovanför Spanska Trappan, kom en hord galna tyskar på mountainbikes. Tyskar är konstiga. De tar alltid sån stor plats. Det gör jag med. Nuförtiden. Efter min skada har jag lärt mig att ta plats. Annars skulle jag ju försvinna alldeles. Således "blåste jag upp mig" och gick i utsatt färdriktning utan att flytta mig en millimeter. Jag tycker faktiskt, att de var de framrusande cyklisternas sak att göra.

Litet senare dycker det upp en ny hord av sällan skådat slag. De var inte tyskar, så de ställde ifrån sig sina fordon en bit ifrån terassen, där vi var.

Nu kommer jag ju inte ihåg vad de här fordonen heter. Men jag har läst om dem. De skall vara lätta att lära sig använda, men är inte godkända som fordon i Sverige. En del funktionshindrade som lider av t ex "fatigue", extrem trötthet, skulle kunna ha nytta av dem, för att kunna följa med på promenader på strand och i natur. Eller bara för att kunna rasta lille Fido.

Men än så länge är de som använder den lagbrytare, om den framförs på allmän plats.

Jag upplevde inte dem som farliga på något vis. De hade bättre kontroll, och visade bättre hyfs än de tyska "racerförarna".

Så om du skall ut i Europa och behöver litet "draghjälp" för att orka följa med på vandringar, så kolla upp detta!

Det är så tråkigt :-(

2009-09-05T23:09:00.015+02:00

Det är inte alls kul att vara matfantast. man blir hela tiden besviken, när man går på krogen: "- Jag kunde göra det bättre själv". I Sala bjuds det inte på några som helst sensationer. Kinamaten är väl det enda som smakar nåt speciellt. Eller Thaimat, fast den har ju inte funnits här så länge.

I Rom var första gången jag hade chansen att äta genuint italienskt. Förra gången jag var där var jag 15 år, och minns bara att blåbärs- och citronglass var mumma! Pizza var tekaka med ost och sen fick jag nog inte så mycket mer att äta. Utom bläckfisk på burk, minns jag. Med sugploppar...

Rom bjöd faktiskt på ett par höjdpunkter i matväg. På det "lyckliga bordet" beställde jag Risotto med Porcini, Karl Johanssvamp. Den var "sådär". Man skall nog pröva flera olika innan man hittar den genuint italienska Risotton. Svampsmaken var tydlig men någon arom från vin hittade jag inte. Så jag dränkte alltihop med Jockes Parmesanost.

- Efter det så dränkte jag bordet med rödvin och blev upplyst om att det var ett "lucky table".

Jocke vill helst äta "säkra kort". Det fick han. Fast när han åt en torr macka med proscuitto och mozzarella, så sneglade han lystet åt min Tramezzini med tonfisk. Dagen efter beställde han en sån. Saftig och god.

Jocke åt mer pizza än jag. Även om pizzan var klart mycket annorlunda än den vi har. Frasig och spröd med ganska litet fyllning. Jag hittade ju min nya favoritsmak: "Pizza patate": Frazig deg med rå potatis och kryddad med olivolja och rosmarin. Jag var tvungen att fråga om potatisen var rå eller stekt när man lade på den, men som det verkar var den rå, i tunna skivor, saltad och beströdd med rosmarin och olja.

Den stora höjdpunkten var efter museibesöket på Museo Montemartini. Muséet ligger utanför centrum, inhyst i ett gammalt elverk. Man har sparat de gamla maskinerna och i vid kontrast, placerat in gamla skulpturer, mosaiker och fresker. Efter tusentals skulpturer, var det här, äntligen möjligt att se dem. Kontrasterna gjorde att ögonen öppnades.

Efteråt upptäckte jag att huset bredvid faktiskt var ett folkrörelsearkiv. För den som besöker Rom, utan att ha historiska ambitioner, kan jag varmt rekommendera muséet och kanske man kan få göra ett besök i huset intill.

Därefter gjorde vi det billigaste cafébesöket hittils. I kylen kunde man beskåda majestätiska Tiramisú. För stora för mig, så vi delade en. Enligt Joachim tvåa eller trea på hans skala. Jag vågar inte tänka på, hur många han har ätit.

Det fanns en restaurang intill: "Den gamla marknaden". De lockade med låga priser och två personer satt utanför, så vi frågade efter öppningstiden. Vi fick två timmar på oss och jag bad Jocke att vi skulle stanna i stadsdelen.

För att vara förberedda började vi leta efter tunnelbanestationen; Garbatella. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag frågade och vi gick hit, utan att se skymten av någon station. Sen grillade Jocke kartan, utan att se nån skymt. Till sist frågade jag igen. Då hade vi inte speciellt många osynade meter kvar. I ombyggnad fick man följa små, klena skyltar, som till sist visade vägen.

Så fördrevs väntan på att restaurangen skulle öppna. När den väl öppnade var lyckopriserna förbi. Det visade sig att "den Gamla Marknaden" var känd som en av de bättre fiskrestaurangerna i Rom. Efter noggrannt studerande av matsedeln, bad jag att få små hjärtmusslor och rekommenderades en pasta med skaldjur. Joachim tog grillad fisk och skaldjur. Nu fick jag till sist stöna över en präktig tallrik, kryddad med chili, lök och vitlök i en mustig olivolja. Vi serverades två sorters bröd och med det mjuka brödet sög jag nästan upp varje molekyl av den goda såsen. Är man på restaurang, kan man ju inte slicka tallriken...

Sååå gott!

Med hem köpte jag: Ricotta, en konstig ost i flaskform, lupinbönor, pancetta, pesto, kapris i salt 500 g buffelmozzarella, peccorino, mandelskorpor, vaktelägg och inlagda kronärtskockshjärtan. - Ja, och så en flaska med tryffelolja. Det fanns definitivt de som var dyrare men av de billigare, med vit tryffel, rekommenderades jag denna.

Mat!

2009-09-05T22:06:00.008+02:00

Första kvällen beställde vi Bruschetta till förrätt. Den var kanongod! Tomaterna var solmogna och vitlöken bara så fräsch. Jocke var smart och beställde Saltimbocca, som glatt hoppade in i hans mun.

Jag beställde "tripa del Roma", romersk komage, Som inte alls hoppade i munnen. Komagen var inte alls som den portugisiska eller spanska, den kom i en sås som på sin höjd smakade utspädd tomatjuice. Efter 5-6 bitar av den slemmiga syltan, var både munnen och magen överens;

Det här går inte att äta! Jag klagade på den dåliga kryddningen och det slemmiga köttet. Det går bra att klaga utomlands. Jag blev tillfrågad, vad jag ville ha istället, och bad om en liten portion Saltimbocca. Jag var inte så hungrig längre.

Jocke tyckte nog att jag mest var pinsam. Men det var inget emot vad han tyckte några dagar senare, när jag hällde halva dagens vinranson över hela bordet.

"Lyckligt bord", säger man på italienska. Olycklig Jocke säger man på svenska...

SJ.se (Hemma)

2009-09-05T20:12:00.002+02:00

"Jaaag såg i tidningen, att nu finns det en chans... "

Ungefär halv fyra, var vi utcheckade på Arlanda. Således hann vi med "fyratåget" från Arlanda till Sala. Att köpa biljett är enkelt...
OM man kan hantera SJ:s kula, och OM man har täckning på kontot... Jag fick gå till disken, där jag sedermera fick veta att det inte går att betala med kontanter och där en man, mycket ohyfsat, trängde sig före. Eftersom jag var trött fick han sig en rejäl avhyvling och återgick mållös till kön. Sen fick jag ju inkalla en annan man, som fick betala åt mig, eftersom mitt kort inte var giltigt.
Sedan, ett par våningar ner (Utan att ha rökt på 5-6 timmar) till en kylig perong för att invänta Salatåget. Några gånger om dagen går det direkttåg till Arlanda med Dalabanan. Det är väl den enda förmånliga turen vi har kvar sen Lapplandspilens tid. Då kunde man kliva på tåget från Narvik och sussa gott ända till Malmö.

MEN: Jag har funktionshinder, fast inte i benen. Om jag hade suttit i rullstol hade jag kunnat få mitt bagage omhändertaget och med samma tåg. Nu fick jag se till att Jocke kom ihåg mig, där jag stod med min tunga väska, som var ännu tyngre på hemresan. I Italien var det en hederssak att hjälpa en kvinna, med eller utan handikapp. I Mellanöstern hade man väl knappast vågat lyfta en väska själv. I Sverige är det inte alls självklart. Kanske om jag hade en legitimation, där det stod att jag är legitimerat svag. Ungefär hälften av mina muskler i skuldror och armar, är ju mer eller mindre döda. Bästa tricket är att ställa sig (slingra sig) framför någon yngre man som väl fyller ut jackan/skjortan, och sedan börja baxa väskan mot första fotsteget under en fem minuter. Då vänder man sig om med ett generat leende och ber om hjälp. Eftersom den bakomvarande oftast är intresserad av att hinna med tåget så lyfter han upp objektet. Det här är ju ingenting man kan lita på, men hittills har det funkat. Konduktörer är mer opålitliga. Om man ber konduktören så kan man få till svar att han också har en faslig ryggsmärta. I och för sig... De skall ju ha en hyfsad arbetsmiljö, men vart skall jag då vända mig? Det finns ingen avdelning för mitt problem under http://www.sj.se/ . Eskort för lama, blinda, över- och underåriga finns, men ingen för såna som jag. Jag hör väl till de lata antar jag...

Bildgåta

2009-09-04T22:20:00.003+02:00

Gissa vad det är för något konstigt med den här bilden. Alternativen är:

1: Det är en pyramid. Pyramider finns bara i Egypten.

2: Ett främmande, vitt och brunt, föremål smyger sig in från höger.

3: Det är inte Rom. Det föreställer Stockholms central.

Rätt svar belönas med 20 svenska kronor. Obs! Ej Euro.

"Hemma"

2009-09-04T18:35:00.008+02:00

Hemma

"Jag minnes ännu barndomshemmets vita Knut,
han kunde nog blitt brun, men han gick aldrig ut.
Vi andra syskon satt och smutta saft på förstubron,
Men Knut han satt med farfar uppå vind och smutta Kron.
Och vinden vände i öster och i Västertorp en spårvagn(tut-tut)"
'
Vid halvsextiden var jag hemma. Rom erbjöd för första gången regn, i morse. Först några ytterst spridda droppar, som fick folk att förvånat titta upp. Senare ett fint stril, som kanske höll på i 45 minuter. Men det var samma värme och luftfuktighet, så när regnet äntligen slutade, ville inte fukten avdunsta.
Tåget till Leonardo da Vinci-flygplatsen ligger längst bort på stationionen Termini. När vi hade passerat det centrala stationsområdet, sa jag till Jocke, att om jag skulle behöva gå tillbaka för att köpa biljetter, skulle jag dööööööda honom. Joachim har nämligen den egenheten att han hellre går flera kilometer, för att på eget bevåg hitta vägen, hellre än att fråga någon som vet. Jag är tvärtom. Sparsam på stegen och mödan :-)
Jag FICK gå tillbaka. "Bara" sådär en 6-7 hundra meter. När jag kom tillbaka frågade jag honom vilken avrättningsmetod han föredrog. Istället för att besvara frågan, korrigerade han mina grammatiska språkfel... - Det heter TRE-panering och inte TRI-panering, fick jag till svar på mitt erbjudande om att borra ett litet hål i hans huvud. - Kanske skulle det ha hjälpt med en liten borr?

Jag sticker...

2009-09-03T15:41:00.004+02:00

Den har bloggen sparades inte sa nu skriver jag kort. Jag bad receptionisten att ta fram vaderleksprognosen for Stockholm. Det gjorde han och overlamnade den med ett leednde. 16 grader och regn.......
Tog papperet med mig upp pa rummet och skrev inunder prognosen: Jag foljer inte med hem. Ar ute och raggar. /Maria
Ibland fattar inte Jocke att man skamtar. Fa se vem som kommer hem forst.
I morgon Sala. Jag har slutat att klaga pa varmen som ar cirka 35 grader...

Fallande tempo

2009-09-01T18:01:00.005+02:00

Forsta dagarna har i Rom var det full aktivitet 5-6-7-8 timmar i strack. Nu ar tempot litet lugnare, fast nu har jag snart plaster over hela fotterna. Vi har litet tid over fran var uppgjorda lista och jag far som jag vill; Ett besok i den Botaniska Tradgarden. Alldeles i narheten ligger "Den stora Christinas sovrum". Det ar det som var Drottning Christinas bostad, dar hon levde och dog under sin tid i Rom. Jag tror att det gjorde Jocke mer sugen pa tradgarden.
Idag har varit hetaste dagen, 33 grader. Men lyckligtvis var det molnigt under dagens hetaste timmar och vi har varit i parkerna dar det ocksa fanns skugga. Parkerna ar torra och dammiga nu. Det lilla grona som finns vaxer ur dammet.
Nar jag kom tillbaka till hotellet var jag sa salt av svetten sa det sved pa halsen. Nu vet jag hur Lots hustru forvandlades till en saltstod: Hon stod i tvardrag och saltet kristalliserades pa hennes kropp...

Varmt

2009-08-30T17:45:00.003+02:00

Resan gick som den skulle och redan dagen efter var vi ivag till Villa Adriana, utanfor Tivoli. Bavcke upp och backe ner i ett stooort omrade fyllt av ruiner och skulpturer, sen ca ar 59 f kr. Idag Vatikanen. Jag vagrade stalla mig i kon och Joachim blev litet besviken, for Vatikanen MASTE man se. Hur som helst tog vi Peterskyrkan forst och Drottning Kristinas grav och efter det hade kon krympt. MEN... En vandring pa flera timmar innan vi till sist nadde Sixtinska kappellet och Michelangelos nyrenoverade malningar. Jag blev valdigt besviken pa fargerna som inte alls var de milda jag sett pa bild. Det var valdigt grallt, men sa sag det visst ut fran borjan. Michelangelo fick visst kritik for att det var for mycket naket...

Jag skall inte skriva sa mycket och bilder far ni se sen. Men jag kommer att titta inn nagon gang till, innan hemresan.
Mit blodsocker aker berg och dalbana och det ar jobbigt. Gardagen var det bra, bara for att vakna med 22 i morse. Jocke forstar inte riktigt vilka speciella behov hans "sallskapsdam har" och det kanns inte sa kul. Men jag skall val overleva iaf. Vi hors snart!

Struuuuuuuuuuuuuuul

2009-08-27T21:35:00.004+02:00

Allt har strulat idag. Ingen mobil för jag hade inte råd att betala notan. I förmiddags försvann datorn också. Och jag som hade massor av ärenden att fixa. Maila, flytta pengar, ringa mamma som är orolig för att jag inte går att få tag på... Ja det var bara början. Jag hade tvättstugan mellan kl 10-13. Det gick väl rätt bra. Slängde ut täcket på balkongräcket för att vädra och sprang upp o ner. Hörde några skratta nere på parkeringen: "Är det du som har tappat byxorna? -Hi-hi-hi". Tänkte inte mer på det utan jävlades med datorn och tvättade klart. Sen ner på SHE, för att reda ut datorproblematiken. När det var klart cyklade jag hem och kopplade upp mig. Först ringde jag mamma, som inte var hemma. Därefter skulle jag ta bankärendena. Borta igen. Startade om och startade om... Nä! Ner till SHE igen som säger att det inte skall vara några problem. Men om du åker hem och ringer upp oss... - Sorry, grabben...

-Ok. Då får du ta hit datorn. Vilket jag gjorde, men först köpte jag en Napoleonbakelse till tröst och sen tog jag ut pengar. Eftersom jag tog ut litet olika samt kontobesked så han det bli en kö bakom. Det var ju tur. För när jag hade stoppat i alla kvitton, säger tjejen bakom: - Är det ditt kort? Hade det inte blivit kö, hade ju jag åkt ifrån kortet!

På SHE mixtrade killen både länge och väl, utan att hitta nåt fel. Till SIST hittar han en liten felaktig siffra i en lång radda, som av någon anledning inte stämde. - Puh!

Sex timmar efter i tiden. Ringa mamma och blomvakten och maila och flytta slantar och...

Nu är klockan snart tio. Packning och disk återstår...

Och det här är bara en bråkdel av historien. En bråkdel till är detta: En granne frågade diskret, om trosorna på parkeringen eventuellt var mina. Jag sa att jag kollar på hemvägen, när jag ställer in cykeln, och naturligtvis var det mina rentvättade trosor som följt med täcket. Där låg de till allmän beskådan halva dagen och blev ett samtalsämne på gården. Jag är glad att jag beredde mina grannar litet glädje!

Slöseri

2009-08-26T11:31:00.003+02:00

Det var slöseri med tid att duscha innan jag cyklade till sjukan. Fick torka hela kroppen med frottéhanduken. Byxorna kavlade jag upp till låren, så det var bara mina bara ben som blev blöta. Bra mådde jag i alla fall. Litet lågt blodtryck bara, men det visste jag ju själv. Snurrar som attan när jag reser mig upp.

P.S: Ge fanken i att kommentera hur många dubbelhakor jag har. Jag HAR nogsamt räknat dem själv! D.S.

Puh....

2009-08-25T14:20:00.001+02:00

Blogger kan bara vara för jävligt ibland. Nu har jag hållit på i över en timme med föregående blog. Det fungeeeeerar ju bara inte...

Liten utställning

2009-08-25T12:19:00.028+02:00

Daisy. Finsilver, emalj och 18k guld. Medaljongen ovan i rent silver, vit emalj och 24k guld. Med förgylld mässingskedja. Örhängena i rent silver och guldpläterad sterlingsilver. Nedan, blå emalj, finsilver och 18k guld med silverkedja. Jag skall göra fler färger. Jag skall göra fler men nu är det slut på mitt guld.
Ovanför ett avtryck av ett rosenlöv med en sötvattenpärla. Den heter "Dråben".

Yin och Yang. En beställd bröllopsgåva som blev felkonstruerad. Jag gjorde två nya och “byggde om” de gamla senare.
Nilkorset eller Ankh. En gammal egyptisk symbol för fruktsamhet, hälsa, välgång. Jag hade små Ankh i öronen när en tjej på Etnologen i Uppsala, berättade att om man bar symbolen skulle man få den man man önskade sig. Jag märkte inte av nån effekt. Men det är möjligt att jag inriktade mej på fel karl…

Kinesiska tecken. Jag har några olika stämplar. när jag har bränt silvret har jag lagt på bladguld enligt “keum bootekniken”. Ganska svårt eftersom bladguldet fladdrar av värmen.

Nyckeln till L8:s hjärta. En bröllopspresent. Röd emalj på finsilver.

“Fladdermusarna” gick under arbetsnamnen “Fladdergrisen” och “Teenage ninja fladder”. Den övre, förstnämnda, är min skapelse. Den undre min dotters. Vi gjorde dem till Silvergruvan, eftersom den är en av sveriges största övervintringslokal för fladdermöss. Det blev ingen affär och tur var det. Vi skulle inte ha tjänat något på det. Min dotters sålde jag som doppresent. Barnets mamma har jobbat som guide i gruvan.

Testing, testing. Till rosen övade jag på att löda. Det blev många omlödningar… Min dröm är att kunna behärska “cloissonnétekniken”. Till slut blev det en förenklad variant och alla trådar stter fast.

Nyckeln har jag gjort som man gör en nyckel för hand. Jag har filat och filat. Musen är tänkt att bli en halva av ett “Muslås”, som är både lås och medaljon på samma gång. MEN jag får ta det ytterst försiktigt. Den andra halvan gick förlorad…

Ett enkelt hjärta med röd sten och ett gäng Sambor. Samba är en närstående goja och vi gillar varann. Det blev ett otal Sambor. Först som present till Sambas ägare, senare för att pröva olika tekniker. Det finns en samba som passar alla. Här visas fr v: Love Peace and Samba, Samba blue (guldpläterad näbb o måne), bara Samba, Rocky Horror Samba (Ett misslyckat försök med röd emalj som blev det det blev) och sist har vi Samba Amour.
Black Sambath är en av dem jag skänkte bort, men den finns en Samba för alla! Halsband, armband, mobilsnodd, nyckelring...

Nu skall jag ut och titta på mitt pågående projekt, som jag hoppas mycket på. Bild kommer… :-)

Vill du köpa? Diskutera pris? Länka till din mail i kommentarer, så hör jag av mig, men vecka 36 är jag bortrest.

Bara så läckert

2009-08-21T18:00:00.001+02:00

Jag skiter i hur man gör, men så här ser det ut i alla fall!

Elaka svar på dumma frågor

2009-08-21T17:35:00.004+02:00

Barn är såna jobbiga människor. Bara för att jag har en hammare ligger i min brödkorg, så frågar dom VARFÖR? Eftersom jag tycker att det är den naturligaste saken i världen att ha en hammare liggandes där, funderar jag på riktigt elaka saker att svara.

Som:

- Jag tycker om att bankelibanka på mina limpor så att de blir platta som pannkakor. Ha-ha-ha...

Eller:

- Jag tycker om att bankelibanka på små barn, så att de blir platta som pannkakor. He-he-he...

Det säger jag naturligtvis inte. Nä...

Men VARFÖR har jag en hammare liggandes i BRÖDKORGEN? Tja, den kan vara bra att ha, ifall jag behöver banka på något. Sista tiden har jag bankat rätt mycket silver. Jag har en skruvmejsel liggandes i besticklådan också. För den kan vara bra att ha...

Det mest förbjudna...

2009-08-20T10:52:00.004+02:00

Något ofattbart har hänt. "Någon" tvättar på min tvättid!

Tydligen hela månadstvätten, för maskinen var knökfull. Eftersom mitt behov av just den här tvätten var stort, funderade jag på att tömma maskinen och bära ut alltihop. Men så småsint är ju inte jag, så jag satte upp en lapp med påpekandet att det var min tid och att jag skulle återkomma.

När jag återkom var emellertid inte tvätten hämtad. DÅ körde jag ut den i korridoren.
Och faen ta den som snor min torktumlare!!!