Min allra, allra bästa vän och min bäste bror är jag inte ens släkt med. Härom natten när jag var alldeles förkrossad pratade vi i telefonen tills jag kunde skratta igen och inte bara tänka på hjärtesorger. Batterierna i telefonen hann att ta slut. Så här har jag skrivit om honom i mina niosidors memoarer:
"Vi var båda barn när du kom in i vår familj. Du var liten och klen och rädd för monster när det var mörkt. Jag var två år äldre och trodde inte att monster fanns. Din mamma och du kom på söndagsmiddag och vi blev nästan som släkt.
Jag höll monstren borta när din mamma var ute. Sen sov jag kvar och vi fick löskokta ägg till frukost. Jag skulle hellre kräkas än äta dessa synnerligen löskokta ägg. Ibland kunde vi kasta ut dem genom köksfönstret när din mamma inte såg.
Jag beundrade din mamma mycket. Hon var ung, hon var vacker och hon var så mycket mer spännande än min egen mamma. Långt senare förstod jag att det tyckte min pappa också. "
Idag är det "brorsan" som håller monsterna borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar