Äntligen...

Det här är första gången på två veckor jag skriver. Jag ber om ursäkt för uppehållet men 'de e mycke nu'. Jag skall ta en sak i taget och börja med det roligaste; SM i Poetry Slam.
Onsdagen den 24 maj brakade det löst. Först anmälan på Stadshotellet med information om de praktiska detaljerna som logi. Klockan fem på kvällen började de första tävlingarn. En uttagning i stora matsalen och en i baren. En bitsk kvinna som talade om vad som händer med människor när man ger dem massage fångade min uppmärksamhet så till den grad att jag glömde fotografera. Hennes kunder hette Usama och George W. Där jag satt i baren blev det en högpoäng-kultur jämfört med matsalen men eftersom tävlingen utgick från den egna gruppen blev det ändå rättvist. Sista vändan kom jag med i juryn. Jag har varit det förut och det är roligt men man bedömer inte den första läsaren likadant som den sista. Man blir 'mätt'. Dag två hade poängkulturen jämnat ut sig.
Poetry slam har en i mitt tycke väldigt demokratisk poängsättning. Den lägsta- och den högsta poängen dras bort så ingen kan plussa på 'sitt' lag eller göra ner något annat.
Dag två och dag tre var jag förhindrad att vara med men på den stora finalen dag fyra var jag med igen. Jury till finalisterna! Det var en stor ära och ett tungt jobb, för vi fick döma hela finalen igenom. Som vanligt är bland 'kulturarbetarna' i Sala så var det många, många sossar. Engagerade av 'Slamgeneralen' själv, Eric P Fylkesson. Den här gången fick jag ingen deja-vu av kommunfullmäktige, för här var alldeles för mycket folk.
Segraren blev till slut den yngste deltagaren, Stefan Bittera från Växsjö. Se mer på www.kulturkrock.nu .
I samma ögonblick som tävlingen avgjordes tuppade 'generalen' av. Efter en stunds vila och lite att äta kvicknade han till igen och kunde vara med oss andra.
Nästa drama för min del var vid hemkomsten vid halvettiden. Mina nycklar var bara borta. Efter en stunds letande ringde jag till en kompis med reservnycklar. Jag tog en promenad till honom och sen kunde jag gå hem och sova. Lite obehagligt var det ju, för någon kunde ju ha känt igen kappan som nycklarna brukar ligga i. Tur var det väl att jag somnade snabbt, så jag slapp att höra ljudet när någon försökte ta sig in i lägenheten. Men jag hade lämnat tillhållarnyckeln i, så inbrottsförsöket misslyckades.
Dagen efter berättade jag för Ellinor, ordförande i kulturföreningen, och hon tyckte också det var obehagligt. En stund senare ringer Jocke och är fnissig: Var har du gjort av nycklarna då? Då går det upp ett ljus. Jocke lånade ju nycklarna för att se om jag hade batterier som passade i hans kamera. Klockan två på natten stod han och mixtrade med mitt lås men kunde inte komma in (gudskelov! En karl i lägenheten mitt i natten!). Han visste inte om jag var inne eller om jag var utelåst så han vågade inte slänga in dem i brevlådan heller. Natten efter kunde jag sova lugnt igen.
När jag träffar Jocke så brukar jag numera fråga om vi skall leka gömma nyckeln...