I takt?

Usch, det har blivit glest mellan gångerna här. Sommaren, för min del, har inte varit så kul och efter sommardepressionen har höstdepressionen tagit vid. Livet har rört (till) sig om de vanliga sakerna: Livet, döden och kärleken. För att underlätta för oss alla höstdepressiva människor, har samhället uppfunnit företeelserna sommar- och vintertid. Nu är det återigen ljust en stund innan jag går upp och det har hänt, somliga mornar, att jag vaknat av en solstråle som letat sig in i mitt sovrum. Det sker inte sommartid, för då står solen för högt.
Nu får vi chansen ett tag att vara pigga på morgonen och orka med årstidens väntande, kompakta, mörker. Så brukar jag tänka när vi får tillbaka den utlånade extra timmen, och tänkte, särskilt när jag jobbade och det var tungt och ledsamt att komma upp.
Nu när jag inte jobbar har jag fått chansen att utvärdera min, sedan länge, uttalade hypotes: Vi behöver mera sömn i detta nordliga mörker. Och faktiskt så fungerar jag så; jag sover mellan en- och två timmar mer per natt nu än jag gör sommartid. Skall skriva till Regeringen och berätta om mina rön samt begära sex timmars arbetsdag den mörka årstiden. Så får partiet gehör för åtminstone en del av sina krav på förkortad arbetstid. - Och jag får chansen att "hämnas" på er som arbetar och har rätt till semester! (se min blogg från 060508 http://tankar-frn.blogspot.com/2006/05/orttvist.html )
Om än vintertiden ger oss en chans att komma i takt med tiden, så började det inte så bra för min del. Glömde, som vanligt, tiden och blev fundersam först när jag upptäckte att datorn och mikron visade olika tid. Har varit otroligt trött fastän jag fått en extra morgontimme. Huvudet har kännts som om innandömet har varit för stort för utandömet och ögonen har suttit fast med trasiga gummiband. Stormen har hållit mig inomhus, för kylan gör mina händer totalt ogörliga. Tur var väl det för naturligtvis hade jag feber. Men inte tillräckligt för att vara sjuk på "riktigt".
Nu tycker ni nog att jag verkar genomdepressiv men även jag har små guldkorn i tillvaron. Två stycken nya: Klara och Doris har kommit in i mitt liv. En gammal bekant har blivit min nya granne och Klara är hennes tioåriga dotter som förärat mig sina besök ett par gånger. Doris är deras lilla hund som jag inte är allergisk emot! En Japansk spets som till och med kan slicka mig i ansiktet utan att jag reagerar. Jag är ju ingen riktig hundvän, så jag brukar inte låta hundar göra så, det var ett allergitest. Och det funkar. Dessutom var den lilla jycken ovanligt trevlig. Så nu funderar jag på att skaffa hund. (- Som tanter gör när barnen har flyttat. Och jag har kakor och saft i skåpet. - Som tanter har när barn kommer på besök. - Och Klara får komma hit när hon behöver. - Som syrran gjorde hos tant Brundin. Bevare mig väl! Tantvarning!)
Nu får det vara nog för den här gången. De trasiga gummibanden skaver och jag skall snart ut och promenera med Klara och Doris. Vi hörs snart igen för nu har jag fått skrivklåda!