Min mamma hade, som bekant, synpunkter på min klädsel i somras. Bland annat på klänningarnas och kjolarnas längd. Mina klänningar och kjolar slutar alltifrån anklarna till tämligen kortkorta. Jag vet att jag har en bra kropp och jag gillar det mesta på den själv, så jag har alltid klätt mig som jag behagar. Mamma tyckte dock att jag skulle inse att jag var en kärring.Som jag har berättat var det ju konferens i måndags. Jag hade skickat efter en klänning som jag tänkte premiäranvända. Klänningen passar mitt estetiska öga och den satt fint på ovan nämnda kropp. Kortkort var den men eftersom jag hade rejäla strumpbyxor under, tyckte jag inte att det blev för naket.
Vartefter dagen gick, hände det dock underliga saker. Min kroppsvärme och kroppsfukt, fick klänningen att ändra fason. Den formade sig efter kroppens ut- och inbuktningar och "hängde" inte längre rakt på kroppen. Till en början nöp jag försynt i kjolfållen för att få den att gå lite längre ner på benen. Framåt lunchtid räckte det inte längra att vara försynt, utan det var bara att rycka resolut i fållen. Efter lunch kunde jag till min förskräckelse skymta kanten, där strumpbyxan övergår till en trosdel. Jag sände en och annan tanke till min mamma och insåg, i det här fallet, att hon hade rätt. Efter det resoluta rycket, satte jag mig längst ut på stolskanten och ålade baklänges, bakåt mot ryggstödet. Proceduren upprepades ett antal gånger, och jag tänkte att min klädsel skulle vara ett samtalsämne hos kollegorna till nästa gång vi sågs.
Lyckligtvis hade jag en långkofta på mig, som var längre än klänningen. Och den behöll formen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar