Det ÄR nån i kloaken...!

Eric frågade mig igår om jag ville följa med honom och hans fru, på teater i Uppsala idag. Först tänkte jag att den första lediga dagen av flera, sittandes i stolar som inte min kropp riktigt trivs i, vill jag inte sitta mer. Dessutom en allmän tröghet: "Jag sitter hellre här och luktar på blommorna...".
Men VEM som är medelålders vill vara trög?
När jag har fixat litet, skall ni få veta vad vi gjorde där. Hur som helst, förklarade vi kärlek till staden Uppsala som har en helt annan själ än Västerås. På tåget hem, var vi snusförnumstiga och hänvisade till vår personliga mognad, hur vi uppfattade saker och ting.
Till slut befinner vi oss vid min port, som är fem minuters väg från stationen, utan bagage. Vi gav varandra kramar och tackar för en trevlig (och intellektuell) eftermiddag.
Då hörs konstiga ljud nånstans ifrån. Vi byter positioneringar och försöker komma på vad den mystiska och ihåliga skanderingen kommer ifrån. När Eric till slut står stilla, hör vi att det kommer från ett ställe, ganska långt ner. Till slut är vi överens. Det ÄR nån i kloaken.
Då flyttar Eric på sig och vi inser att han är upphovet till de mystiska skanderingarna. Hans mobil har satt igång att spela upp något från folkhögskolan där han har uppdrag ibland.
Hur välanpassade är vi egentligen? Jämför oss med massaier och andra som har ritualer för sig; Det ÄR nån i kloaken!?!

Ärkeängelen Gabriel är på taket.