Det här kanske är ett uttjatat kapitel, men det är faktiskt så himla lätt att ta för givet. Jag kan på inget sätt säga att jag är tacksam för att jag fick en ryggmärgsskada. Däremot kan jag säga att jag är tacksam för att livet lärt mig ett och annat, och jag är innerligt tacksam för att jag fortfarande har förmågan och viljan att ännu lära. Förra våren kunde ni läsa i min blogg hur jag var ganska sinnesförvirrad, på grund av sömnsvårigheter som en biverkan av medicinering. Jag har en släng nu också, men har inga möjligheter att minska ännu mer på medicinen. Klavertrampen har inte heller varit av samma kaliber. Ungefär var tredje dag har jag ägnat åt att försöka sova "ikapp". Det har inte funnits så mycket annat att göra dessa dagar, när hjärnan känns som den har blivit mikrad tre minuter för länge och kroppen är ett obändigt lass att släpa på. "Vårvädret" i år har varit en senkommen och blåsig vinter och allt har bara varit SÅ SEEEGT!!!
Jag är innerligt tacksam för den här eftermiddagen. Vädret har varit så vackert. För utom nattens ca. tre timmars sömn har jag sovit middag i ungefär två. Jag känner mig som... en riktig människa och jag har njutit av livet!
Sömnlösheten har gjort mig ganska nere och det är därför jag inte skrivit nåt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar