Jag skickade efter en oumbärlig manick som jag letat efter länge. Eftersom det här företaget säljer både det ena och det andra som är oumbärligt, så slank det med lite andra mackapärer också. Ja, både sånt som jag har saknat och sånt som andra borde ha saknat. -Hur klarar sig ett barn som närmar sig skolåldern utan en bananaguard? Alla vet väl hur aptitlig en klämd banan ser ut? Det var bara det att den här guarden var i grövsta laget och därtill violett. "Lova att du lägger en banan i, om du tänker ge bort den!", sa kompisen. Det vete tusan om jag vågar ge bort den. I alla fall inte till nån under 40 år.
Grejen jag sökt var ett externt batteri, med adaptrar, till MP4-spelaren. Batterierna räcker bara halvvägs till Helsingborg och det är sällan man får nån underhållning på tåget. Jag hittade en i fjol, men den hade fel port för min spelare och kostade dessutom mer än dubbelt så mycket. Och med arton adaptrar kan jag få extra ström i telefonen och lite annat också.
När man ändå lägger ut 46 spänn på porto är det lika bra att köpa fler grejor på en gång. En chokladfontän för drygt 400? Nä, det skulle bli dödsstöten för min kärlek till choklad. Men ojj, här fanns det värmande hjärtan i röd plast, att värma stelfrusna fingrar med. Jag blir stelfrusen väldigt fort eftersom min rörlighet är så begränsad. En gång fick jag inte av mig kläderna när jag kom hem, utan fick lufsa runt med jackan och en sko på.
På ett och samma ställe hittade jag tre makalösa, oumbärliga manicker som mänskligheten inte kan vara utan. Men till vem skall jag ge bananaguarden? Mamma?
1 kommentar:
Nä för sjutton, mamma skulle aldrig gå och bära på en banan.Då hade hon säkert hittat på ett annat användningsområde. Jag minns hur förtjust hon var i den penisformade rosa duschtvålen hon fick av mig och Kenny. Hon använde den tills bara snöret var kvar. Ett sånt där hjärta hade jag, det var bara jobbigt att koka det efter varje användning så tillsist blev det bara liggandes.
Skicka en kommentar