Bilden visar en tårta av det äckligare slaget Den som glömmer att stänga av mobilen under ett sammanträde, och den ringer, får bjuda på tårta. Den som slutar på en arbetsplats, bjuder på tårta. Dagis likaså. Den som fyller år, förväntas bjudas på tårta. Den som är mor, förväntas bli bjuden på tårta, på mors dag. Far på fars dag. Bröllopspar skall äta tårta, jubilarer, påsk, jul och midsommar skall det lassas in tårta...
Normalsvensken, med en normal vänkrets, äter således tårta ett otal gånger varje år. Varför det? Tycker ni att det är gott?
Före min fjortonde födelsedag åt jag, nästan ingen tårta. Sliskigt, äckligt och i värsta fall med smörkräm i fyllningen. Det kunde få mej att missa ett i övrigt, trevligt kalas. Tänk dej att bli trugad och trugad, fast man bestämt säger: -Nix, ingen tårta för mig tack! När det var sagt för tredje gången, var man en suspekt individ med tvivelaktig härkomst! En hård kamp för ett litet barn, för att slippa något så äckligt!
När jag var fjorton år blev situationen plötsligt annorlunda. Jag fick diabetes och plötsligt började jag äta tårta. Gott var det inte, men sockerrikt!
I 35-årsåldern fick jag en ny tårterfarenhet. Sedan jag blev politiker så ägnas ungefär halva våren åt ätande av smörgåstårta på olika årsmöten. Ju fler årsmöten, ju mer smörgåstårta. Fettinnehållet är väl inget att skryta med, men annars var det som gudaspis för min mage. Ett tiotal år senare har min hänförelse försvunnit. När jag ser en smörgåstårta, börjar mina okända gallstenar skramla och pålägget synas med kritiska ögon...
Min övriga tårtkonsumtion är idag minimal. Jag tar en minimal bit, och är J i närheten får han marsipanen om det är sådan tårta. Smörgåstårtans förlorade glans, lär väl aldrig komma tillbaka, så mina gallstenar har tystnat.
Ingen regel som inte har något undantag: Det finns ju chokladtårta också!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar