Resa

Att resa är nödvändigt. Så är det bara. Är man som jag, född i norra Lappland och uppvuxen på en Gotlandsfärja, så började det ju väldigt tidigt. När jag befann mig i tonåren bodde familjen i Portugal, men under vildsint revolterande flyttade jag tillbaka. Till Sala. Lilla Sala. Resten av familjen bosatte sig efter Portugal, i Helsingborg. Många tåg kom och gick, innan jag slutligen beslutade mig för att följa efter. Jag hamnade småningom i Malmö, där min dotter föddes, men återvände igen till Sala. Lilla Sala. Staden där alla vet mer om en själv, än vad man själv gör. På gott och på ont. För första gången sedan min dotter flyttade hemifrån, hade jag sällskap på tåget till Skåne. Valet av datum var ju bestämt av Leonard. (Cohen alltså, och min största lajvupplevelse de sista 49 åren.) Således gick resan ganska snabbt och jag hade bärhjälp, upp och ned från vagnarna. Desto långsammare gick ju resan från mammas hus till Sofiero.När man rest så ofta och så mycket som jag har gjort, kan man kanske tro att det blir en vana.
Men nä... Det är bara nödvändigt. Om man vill komma någonstans alltså. Man ser ganska mycket som resenär och det är väl det enda nöjet. Man ser en massa människor och en massa konstiga människor. Tågpsykopaten, som inte fixar att göra det i nyktert tillstånd och som är så påverkad att han kommer i ett psykosliknande tillstånd. Alltid en han. Ibland våldsam också. Efter att ha stött på några stycken, och särskilt då jag rest i sällskap med barn, har jag noll tolerans eller medlidande. Sådana skulle jag helst sätta av mitt i mörkaste Småland, så att de efter en lång och välgörande promenad, återvänder till civilisationen i nyktert tillstånd.
Snorkiga konduktörer har jag också stött på. Men klagomål brukar löna sig.
Längre resor, som charter till utlandet, gör jag inte så ofta. Sist jag försökte blev det nödlandning och ambulanstransport till Bukarest. För min skull. Värmen i Turkiet gjorde efter en vecka, att jag fick en insulinkoma, modell allvarlig. Måste lära mig hur man tacklar sådant. För lasarettsvistelse i Europas fattigaste huvudstad, är bara lärorikt första gången det inträffar.

Så vana vid att resa garanterar inte att det blir roligare. Jag väntar med spänning på en uppfinning som låter oss "teleporteras" elektroniskt. Tänk att få säga "hej mamma, jag är kaffesugen", istället för att bli behandlad som en tonåring i 7-14 dagar. När både syster och dotter i Helsingborg hade förhinder, blev jag hes. Mamma hör inte så mycket av det man säger i normal samtalston. Det känns så gåpåigt att skrika men det är enda chansen. Värst är, att när man träffar någon annan, som hör bra, då skriker man då med. Kan skrämma slag på den lugnaste person...

Det är så tyst och lugnt för det mesta hemma i Sala. Lilla Sala...