I två veckor har jag varit utan batteri till min kamera. Det försvann efter B & A-K:s avskedsfest, som vi tillbringade både ute och inne. B & A-K har den dåliga smaken att flytta ifrån Sala till en tvivelaktig tillvaro i Motala. Vi har svårt att förlåta dem. Igår var det flyttstädning, som utfördes enligt modellen "storfamilj". Kvinnor och barn i pepparkakshuset med grytor och kastruller, samt ett gäng kvinnor och män som städade. Några tonåringar syntes också lite till och från, och räckte emellanåt en hjälpande hand.
Fyra småttingar som lekte från morgonen till sena kvällen, utan vare sig gråt eller tandagnisslan. Den ende som gnällde emellanåt var minstingen, men vad gör man när barnvakterna glömmer både blöjbyte och middagssömn. Visserligen fick han båda delar, men det dröjde lite. Vi hade en sagolik tur med vädret. Vid halv tvåtiden trampade vi som inte skulle sova kvar, hemåt. Men efter en dag i sånt tempo var det svårt att varva ner. Jag var nog vaken till fyra.
Mitt kamerabatteri kom till rätta. Inte som jag trodde vid städningen, utan nån hade lagt det på ett torrt ställe ute i trädgården. Ett nytt kostar 400...
Två veckor utan att kunna dokumentera det jag ser och upplever. Jag kände mig begränsad som kreativ människa. Ofullständig. Amputerad. Den är nog min käraste ägodel. Fast jag måste ju ha en dator för att kunna hantera bilderna. Hade vi inte hittat batteriet vet jag inte om jag hade velat invänta nästa födelsedag och hoppas på en ny i födelsedagspresent. Ett år utan kamera!?Hade någon sagt till mig att jag skulle bli beroende -"fast", i jordiska ägodelar av det här slaget, för 20 år sedan, skulle jag ha asgarvat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar