Jag har ångest. Riktig jävla kanonångest. Jag har varit trött ganska länge, och inte känt mig sådär jätteinspirerad för budgetfullmäktige i morgon. Inte heller har orken räckt för att göra klart mitt röjningsprojekt i hemmet. Den här veckan har det varit ännu värre. Känner mig lite småförkyld och har frusit som en hund. Adventsfint har jag lagt på hyllan och istället koncentrerat tankarna på kommunens väl och ve.
-
Idag har jag inte varit utanför dörren, för nu kom ångesten krypande. Nästan så jag skakar. E skall fira jul här, och jag vill verkligen träffa henne och göra en massa roliga saker, i ett hemtrevligt och juligt hem.
-
Nu blir jag rädd att jag inte hinner. Jag har inte beställt några pysselsaker, jag har inte hittat alla adventsstakarna, jag har inte kollat var julgransfoten gömmer sig (sist stack vi ner granen i järnkaminen, verkligt udda men inte SÅ tokigt), jag har inte tvättat mig igenom tvättkorgen och jag har inte burit ner allt som skall "arkiveras" från sovrummet till källaren.
-
Jag har bott här i fem år nu, och har nu nästan koll på var ägodelarna befinner sig. Har gjort tre flyttar sen jag fick min ryggmärgsskada, och det har lyckats tack vare mina goda vänner. Vännerna har gjort ett jättejobb, men nu vet jag ju inte hur de tänkte när de packade. Det har känts som om jag inte riktigt har kontrollen och inte har funnit ett system som har passat mig med de funktionshinder jag har. Men nu börjar det klarna och jag har verkligen velat göra det klart, och göra det fint.
-
Så det är väl julångest jag har drabbats av. -Och städångest... -Och budgetångest... -Och 50-årsångest... -Och...
Skulle behöva nåt starkt ångestdämpande, men nåt sånt har aldrig det här hushållet haft att uppbringa.
-
Så vad göra? Hoppa ut genom ett fönster? -Nej tack. Det blir så slabbigt. Däremot tog jag fram degbunken (som inte varit framme på evigheter) och satte en deg. Det HJÄLPER verkligen! Tomatfocaccia med rosmarin skall det bli, och sen skall jag tröstäta hela kvällen!
-
Idag har jag inte varit utanför dörren, för nu kom ångesten krypande. Nästan så jag skakar. E skall fira jul här, och jag vill verkligen träffa henne och göra en massa roliga saker, i ett hemtrevligt och juligt hem.
-
Nu blir jag rädd att jag inte hinner. Jag har inte beställt några pysselsaker, jag har inte hittat alla adventsstakarna, jag har inte kollat var julgransfoten gömmer sig (sist stack vi ner granen i järnkaminen, verkligt udda men inte SÅ tokigt), jag har inte tvättat mig igenom tvättkorgen och jag har inte burit ner allt som skall "arkiveras" från sovrummet till källaren.
-
Jag har bott här i fem år nu, och har nu nästan koll på var ägodelarna befinner sig. Har gjort tre flyttar sen jag fick min ryggmärgsskada, och det har lyckats tack vare mina goda vänner. Vännerna har gjort ett jättejobb, men nu vet jag ju inte hur de tänkte när de packade. Det har känts som om jag inte riktigt har kontrollen och inte har funnit ett system som har passat mig med de funktionshinder jag har. Men nu börjar det klarna och jag har verkligen velat göra det klart, och göra det fint.
-
Så det är väl julångest jag har drabbats av. -Och städångest... -Och budgetångest... -Och 50-årsångest... -Och...
Skulle behöva nåt starkt ångestdämpande, men nåt sånt har aldrig det här hushållet haft att uppbringa.
-
Så vad göra? Hoppa ut genom ett fönster? -Nej tack. Det blir så slabbigt. Däremot tog jag fram degbunken (som inte varit framme på evigheter) och satte en deg. Det HJÄLPER verkligen! Tomatfocaccia med rosmarin skall det bli, och sen skall jag tröstäta hela kvällen!
2 kommentarer:
Snälla du, ingen kommer ihåg dig för att du inte tvättat igenom korgen....däremot för din smaskiga tomatfocaccia, ditt underbara leende och din orginella jukgransfot!!!
Julgransfot skulle det ju vara.....
Skicka en kommentar