Ok. Jag sa att jag skulle skriva om gårdagens möte. Men de enda ord som poppar upp i mitt huvud är dessa:
"Den vänaste flickan i byn häromkring,
Hon tjänte hos rikskommendanten
Hon satte sig uppå gärdsgårn och sket,
och torka sig i röven med vanten.
Hon vände sig om,
hon titta vad hon gjort.
Hon sa det var fanken
vad jag skiter stort!
Och så bet hon en bit utav kanten"
Måhända jag brås på min mor. Såna här visor var hennes kulturbärande arv till oss, små stackare. Men den här visan har jag faktiskt lärt mig annorstädes!
Är det Asbergers (Ashbergs!!) syndrom som spökar? Ett arv från mig till dej morsan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar