Mitt, för tillfället nya jag, är som gummitarzan iklädd "rugbyskydd". Faktiskt rätt läbbigt när man känner armen vika undan som gummi. Det kommer att vara skitjobbigt men det går över. Jag fegar ur och törs inte böja armen så mycket som det går. Men jag kommer att bli tvungen om jag inte skall sitta här halvnäck ett par månader.
-
Någon som också har fegat ur är min dotter. Hon vill ha mig under ständig tillsyn och jag får inte gå ut så att jag halkar. Hon ömsom skäller och ömsom daltar. Jag förstår henne, men hon måste kapa navelsträngen ändå och se till att hon själv mår bra. Det gör hon nog. I sinom tid.
Gummitarzan måste lära sig lite nya trix. Att ta blodsocker med gummiarmen går inte. Det går inte att trycka. Då provar jag väl med vänster på höger tänkte jag, och stack till. Ut, ur min uppsvullna arm, kom en STOR droppe - vatten...
-
Jag kan sticka i fingertopparna men det vill jag inte, så det blir till att hala ner brallorna och sticka i skånken. Samtidigt får jag litet välbehövlig gymnastik.
Jag måste komma ihåg att inte sätta mig på huk, för då får jag krypa på tre ben till sängen och åla upp i den, för att kunna sträcka ut benen.
-
Toastolen har blivit vansinnigt låg, liksom de flesta andra stolar. Trappstegen känns tunga. På bara en vecka har den fysiska prestationsförmågan gått ner, nåt fruktansvärt. man tror inte att det går så snabbt, men det gör det faktiskt. När febern försvunnit får det bli dagliga, stärkande promenader, med broddar på. Jag är faktiskt inte ett dugg sugen att drutta på ändan de närmaste månaderna.
-
Så här ligger landet, men jag kommer inte att gnällblogga. Det är bara så här det är, den här julen. OCH jag har underbara vänner (och konstiga tomtar) runtomkring mig, som har hjälpt till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar