Kära vänner...

Kära vänner. Det är möjligt att jag försvinner härifrån. Man kan inte ha såna som jag gåendes lösa, helt enkelt. Jag har varit i Västerås. Och shoppat. Bland annat. Skulle sen gå på styrelsemöte, med NHR och därefter Julbord. Men mest av allt gick jag vilse. - I pannkakan, skulle man kunna säga.

-

Efter shoppingen, när jag hade gått och gått och frågat efter Johannas adress ett antal gånger, vände jag om och gick hela vägen tillbaka igen. Tillbaka vid utgångspunkten gick jag in på en lås- och larmfirma. De borde ju kunna hitta hem till folk, tänkte jag, och se det kunde de! Tvärs över gatan och på höger sida. Jag tackade och bockade och neg och log, så mycket jag bara kunde. Samtidigt viftade jag bort den jättestora hanhunden som var mycket intresserad av de svettiga aromer jag utsöndrade.

-

På den vänstra sidan av gatan fanns det udda nummer. På den högra inga nummer alls. Hrmmm... Finns det hus måste det finnas nummer, bestämde jag och stretade på! Efter en lång bit hittade jag nummer. Mellan husen och de var alldeles för höga. Jag frågade en man i 80-årsåldern och han följde med mig ända fram. Antagligen tyckte han att det var säkrast så, med en sådan förvirrad kvinna. Jag tackade och bockade och neg igen, tog mig så en lugnande rök och tog sen itu med porttelefonen. Mina fingrar var stelfrusna så jag var inte riktigt säker på vad jag hade knappat in, men apparaten förblev tyst. När jag gjort om proceduren några gånger, svarar den till slut att numret har "avslutats på abbonentens begäran". För två kronor kunde jag få det vidareskickat. Men hallå! Detta var ju en porttelefon!

-

Visserligen hade jag ringt det enda numret jag hade till Johanna, men apparaten var avstängd, så jag bratade bara med röstbrevlådan.

-

Jag gav upp och gick den långa vägen tillbaka till stationen, för att åka hem. Utanför hissen satte jag mig på en sugga och rökte färdigt fimpen. Ett par välartikulerade medelålders herrar, stannar för att prata om kärlek. Konfunderad lyssnade jag på dem en stund och undrade över deras avsikter...? När de så kom in på skrifter, förstod jag: - Jehovas vittnen. För att slippa argumentation eller att bli otrevlig, stoppade jag ett Vakttorn och några flygblad i kassen och blir stoppad av nästa herre. Han hade inte en tand i munnen och luktade brandfarligt, men han behövde eld till sin pipa. Ute i snålblåsten var det omöjligt, så till slut drog jag in honom till hissen. Vaddå rökförbud? Han behövde ju lite ro i sin själ (och inte med Vakttornet).

-

Väl vid tåget har jag tur. Bara tretton minuters väntan. Jag träffar Eva och beklagar mig lite över mitt äventyr. Hemma i Sala igen, på väg mot Restaurang Liljas, ringer Johanna i telefonen. Mina stelfrusna fingrar hinner inte på den och jag tänkte, att jag ringer upp hemifrån. Tankarna hade ju hunnit fara runt en del. Jag undrade varför de inte hade saknat mig t ex, och vissa misstankar hade dykt upp; - Jovisst, det var ju på fel dag jag hade åkt!

-

I morron ger jag mig av till Västerås igen. - Om ingen kommer och hämtar mig innan dess!

Den övre bilden är på Västerås Domstol. Några ungdomar skrek "fitta", när jag siktade på dem med kameran. De kan vara lugna, ser ni någon på bilden? Paraplyet stod i en papperskorg utanför stationen. Ungefär lika övergiven som jag kände mig då.