Jag blev uppringd av Jeanne från Burundi, som berättade att hon hade besök av en landsman som är aktiv inom handikapprörelsen i hemlandet. Hon undrade om vi kunde träffas, så att han fick veta hur det fungerar i Sverige, med föreningarna och tillgänglighet och annat. Vi träffades på Waynes Coffee (mitt första besök där :-D) och jag pratade och pratade. Och pratade... Eftersom jag har suttit i byggnämnden har jag en hel del kunskap om bygglagar och annat som rör människor med funktionshinder och dessutom är jag ju aktiv inom NHR*. Ja, vänstervriden dessutom förstås.
-
Aimé ("den älskade" på franska) hade polio som tvååring. Idag är han i min ålder och rullstolsburen. Han berättade för mig att som funktionshindrad i Burundi är studier inte att tänka på. Du tar dej helt enkelt inte in i lokalerna. Trots det hade har han lyckats skaffa sig utbildning på gymnasienivå. Att ta dej in på en myndighet är heller inte att tänka på. Samma sak där.
-
Jag föreslog en manifestation utanför någon myndighet. Då skrattade han och sa att du blir tagen av polisen eller dödad. Förmodligen både och. Som den goda vänsterpartist jag är, föreslog jag då en liten, fredlig manifestation. Visa upp den jättebegåvade "Putte" som sitter i rullstol, och därför inte kan studera till läkare utan får binda borstar i stället. Inte ens det skulle gå i Burundi, polisen skulle snabbt stävja varje litet "upprorsförsök".
-
För oss, som är uppvuxna här, låter sådant helt absurt, förklarade jag och blev tvungen att skratta, jag med, bara för att det var så absurt.
-
Till slut kom vi fram till att vi skulle göra ett reportage tillsammans, som han sedan kan sprida till de burundiska tidningarna. Vi skulle berätta om hur det är i Sverige i text- och bild. Vi skulle visa hur offentligheten fungerar här. Att man enkelt kan söka upp t ex kommunalrådet, på egna hjul, och bli insläppt utan att bli skjuten.
-
Nu var tyvärr kommunalrådet upptaget, men som en demonstration hälsade vi på hennes sekreterare, Jill Roos. Aimé skrattade dessutom gott, när han upptäckte att vi inte säger "kommunalrådet", utan "Carola" i stället...
-
Jag fick tyvärr förklara att jag gärna skulle ha hjälpt till att starta en insamling av begagnade hjälpmedel, men att vi redan har hjälpt våra båda våra vänorter i Estland och Tchad med sådana. I Burundi är det problem att få tag på en sån enkel sak, som kryckor. Aimé är tack vare sitt engagemang, så priviligerad att han kör rullstol.
-
Idag är han på väg hem, men vi kommer att hålla kontakten. Jag hoppas att hans kamp kommer att föra åtminstone ett par steg framåt, i hans hemland.
*NHR = Neurologiskt handikappades riksförbund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar