Igår var en annan dag, i morgon en

Igår var jag på Hildes begravning. Dagen började inget vidare. Det var jättegrått och jag ville göra allt annat utom att gå på Hildes begravning. Jag kände att jag inte orkade möta hennes tre barn, och all deras smärta. Jag orkade inte möta mina egna känslor, efter det som har hänt.

Men så kände jag att jag inte orkade svika dem som älskat henne så mycket. Barnen, deras nära och kära, vännerna - mig själv.

Hildes död har nog rört mig extra mycket eftersom min dotters pappa också valde att ta sitt liv. I hans fall fick jag skuldkänslor, eftersom det var jag som bar ansvaret för hans ofödda barn. Ett dåligt val - han hade ju också kunnat ta ett ansvar. Men hans syster klandrade mig. Hon är också borta nu.

Hilde är borta, jag är nära att grabba tag i nya skuldkänslor att släpa med mig. Samtidigt måste jag lyssna till mitt förnuft. Det var hennes beslut, inte mitt. - Visst kunde jag ha träffat henne mer. Vi var ju båda lediga om dagarna. Men det blev mest tillfälligt, från gång till annan.

Ändå känner jag att den här människan, kommar att följa mig så länge jag lever. -I sitt levande liv, var hon den mest levande människa jag känner. Nu efter, kommer hon att vara en följeslagare på min vidare färd.

Jag känner så starkt med hennes barn. De torde nästan ha blivit sönderkramade, vid det här laget. Mitt hjärta värker. Först för barnen, sen för Hilde som valde att dö. Det var ingen nyck...

Begravningen var vacker. Min kollega från Kommunfullmäkte, Jan-Olov Bergmark, höll i den. Inte så mycket menlöst tjat. Bara vettiga ord, som passade de flesta. Litet sång och musik. Många blommor.

Färdas dit du ska, älskade Hilde