Just snyggt!

Så här ser jag ut en måndagmorgon med ett blåöga på tillbakagående. Jag snubblade på mattan och slog i pannan. Tänkte inte så mycket på det förrän ett dygn senare. Jag vaknade och genomförde den dagliga besiktningen av mitt lilla fejs efter toalettbesöket.
Då vacklade jag närapå tillbaka till sängen: Jag hade ett grannt, mörkviolett blåöga som lyste emot mig.
När man är vänsterpartist, feminist och bekant med kvinnojouren, vet man vad man skall fråga en kvinna som ser ut så här. Om kvinnan svarar att hon sprungit in i en dörr eller snubblat, skall man inte ge upp utan fråga hur det är hemma egentligen, "du kan lita på mej"...
Först vill man inte gå ut över huvud taget. Men så inser man att man är tvungen. Glasögonen och täckande kräm, dämpade väl en del. Blåtiran blev litet större dagen efter och då skulle jag ju på begravning. Eftersom de flesta redan var där, var det bara att handskaka sig genom folksamlingen, slinka in genom porten och sätta sig bredvid någon man kände igen. Och jag kände ju igen en hel del. Vid kaffet efter begravningen kom jag att hamna i sällskap med Helena och Kerstin från kvinnojouren. - Jag har sprungit in i en dörr, sa jag...
- Jag har ju inte ens någon som vill slå mej.