Passiv? Jag?

Telefonen ringde rätt tidigt idag. Det gör den inte så ofta så jag undrade litet, men sen kom jag på att jag bett att syster Ebbe på Rehabmedicinska mottagningen, skulle ringa upp mig.

Efter gruppmötet i Landstingsgruppen hade jag litet funderingar angående"rehabiliteringsplaner". Eftersom jag själv är ett neurorehabiliteringsfall, tyckte jag att det var lämpligt att göra egna fältstudier. Och så gjorde jag det.

Nån rehabiliteringsplan fanns inte för mig. Orsaken är att jag är en "gammal" patient. Dvs det finns ingen aktiv rehabilitering för mig, (även om jag nu går på aktiv rehabilitering och hoppas göra framsteg på flera olika sätt).

De aktiva patienterna på rehab som vill, har en rehabiliteringsplan som regelbundet följs upp av teamet och målen utvärderas och nya sätts. Många vill inte ha en eftersom de tycker att de tränar bra själva.

Är man som jag "gammal", hänvisas man till familjeläkaren om inget tillstöter med ens "tillstånd". Då blir man en "aktiv" patient på Rehabmott igen.

.

Jag gillar inte det här. Inte som patient. Varje gång jag går till familjeläkaren (olika doktorer varje gång) med något som har med mitt "tillstånd" att göra, blir jag tvungen att hålla en smärre föreläsning för doktorn om hur en tetraplegi kan påverka förmågan att tömma urinblåsan tex.

Doktorn brukar ofta undra varför i all världen jag äter den medicin jag äter. Den "har ju så många biverkningar". Då får man förklara, varför i all världen, man inte äter det andra alternativet som verkligen har grava biverkningar. - Varför en äldre medicin från USA har färre angivna möjliga biverkningar, än vad en yngre medicin från USA anger. Till exemempel.

- Suck!

.

Om familjeläkaren är så här vilsen i farmakologins utveckling, så förväntar jag mig ju inte att han/hon skall tipsa mig om nya medicinska framsteg. Och då känner jag mig övergiven av vården. Litet småskraj faktiskt!

.

Som landsting betraktat, förstår jag varför hanteringen är på detta viset. Erfarna neurologer med specialisering är sällsynta russin i vårdkakan. Dyra dessutom, både lönemässigt och nu när det stasats på att fler skall utbildas. Men som patient är jag inte alls nöjd!

.

Vem skall se till att jag får den bästa medicinska behandlingen, och får del av nya rön? Att jag inte utvecklar kontrakturer i händer och fingrar? Att jag inte belastar min kropp felaktigt och utvecklar förslittningar? Att blås- och tarmfunktion inte försämras? Att jag lever ett värdigt och innehållsrikt liv och inte bara isolerar mig på min kammare? Att jag erhåller nya- och värdefulla hjälpmedel?

.

Som patient betraktat är jag priviligierad. Jag är väl påläst och känner till mina möjlig- och rättigheter. Jag förväntar mig en jämställd och demokratisk människosyn när jag möter min läkare. Får jag inte respekt så byter jag och kanske det blir en (till) anmälan till ansvarsnämnden. Men de andra då? De som inte vet eller orkar? Det är tufft för mig som är priviligierad att orka...