Bevare oss väl för rostad spånskiva!

Som gammal diabetiker hänger man hyfsat med i GI- och sötningsmedelsdebatten. Jag läser den ena artikeln efter den andra om hemskheter i vår mat. Vi ökar vårt intag av socker (sackaros) och sötningsmedel. Som ena dreglande Pavlovs hundar belönar vi oss själva, eller? Keso med fibrer? Nog finns det enklare och billigare sätt att få i sig fibrer? Då uppstår min stora fråga till mänskligheten: Vart sjutton tog det sunda bondförnuftet vägen? Är det något vi borde lägga till i läroplanen? Bondförnuftslära?

För första gången på åratal kunde jag nyligen köpa en vit formfranska med gott samvete. Jag handskades med den med viss skepsis. Majsfiber, hmm... Till frukost dagen efter åkte de första skivorna ner i brödrosten, beströks med smör och marmelad. Upplevelsen blev inte vad jag hoppats. Smörgåsen var ungefär lika smaklig som en torr bit spånskiva. Det blev återgång till fullkornsvarianten, smakrika mackor med mycket tugg i.

Jag använder inte speciellt mycket sötningsmedel, inte socker heller. Smaklökarna vänjer sig. Jag tror att jag skulle känna av en kvarts sockerbit i en kopp kaffe. Smaklökarna vänjer sig åt det andra hållet också. För mycket sött trubbar av dem och kräver ännu mer. Att sötningsmedel är rena kemikalier, talar väl sitt eget språk? Aspartam var ursprungligen till för att ta kål på ohyra. Inte små barn, utan insekter. Således fick min dotter hålla sig till den vanliga saften och läskeblasken, i modesta mängder.

När hon var fjorton-femton skulle hon bli vegetarian. Bullshit, tänkte hennes illvilliga moder. -Vad hade du tänkt att äta då? Strömming? Hon blev ingen vegetarian, inte med de vederstyggliga strömmingarna i färskt minne. Vegetarianer var vi dessutom båda två, i slutet av varje månad.

Med ganska stora kunskaper om våra födoämnen och en dos vanlig kemi i bagaget så nöjde jag mig inte bara med detta. Till dess att min dotter började laga sin egen mat kom inte många halvfabrikat över min tröskel. Inte ens margarin med emulgeringsmedel (Pyttsan, stelnar säkert i ådrorna!). "Processad" mat värjer jag mig mot . Jag fick rätt angående min syn på ugnsfärdiga pommes frites. De innehåller/innehöll mängder av farliga transfetter (Processen får stå för Kafka).

Tomatketchup var en onödig ingrediens på vårt bord till dess att dottern var i treårsåldern. Man säger att de nyttiga antioxidanterna finns i ketchup men inte i färsk tomat. Men det jag värjer mig mot är "ketchupmissbruk" och högt sockerinnehåll.

Det jag försöker säga här gott folk, är att lite vanligt bondförnuft och kritiskt tänkande, är i allra högsta grad på plats när vi dränker våra barn i tomma kalorier och kemikalier. En frukt, som med hjälp av konstgödsel växer till ett halvt kilo på tre månader, är det givet att den rymmer mer näring än den ekologiskt odlade på tre hekto? Och vart tar giftet (gödseln) vägen? Min gamla, gotländska bondehjärna säger mig att kvalitet inte är samma sak som volym. Emulgeringsmedlet kanske inte stelnar i dina ådror men väl i mina. Vem försöker väl äta stearin? Lite "back to basics", lite mer ekologiskt, lite mindre sött... Köp för guds skull inte grisen i säcken, den kanske är en åsna!