Dödssynderna (Eller en syndfull kvinnas bekännelser, del 2)

Hej go vänner! Hur är ert förhållande till de sju dödssynderna? Mitt förhållande till de flesta av dem är gott. Mycket gott. Låt oss nu ta dem i turordning:

Högmod: Jag tycker inte att jag är besvärande högmodig. Men när jag har gjort något som är bra, och varit duktig, då kan det väl inte vara fel att vara lite högmodig och stolt? Inte om det inte drabbar någon annan. Våga visa mera högmod gott folk! Var stolt och frimodig och låt andra få veta vad du kan! MEN låt bli att tala om för andra att de är dåliga för den skull.

Girighet: Kan du vara ärlig och säga att du inte är girig? Jag tror dig inte, om du inte är munk eller nunna förstås. Jag är girig. Ibland dessutom mycket girig. Men jag är mycket noga med att inte låta det drabba någon annan här heller. Och har jag råd så delar jag mer än gärna med mig.

Otukt: Otukt låter väldigt omodernt. Men i avsikt att inte utsätta nån för sexuellt våld eller tvång, så har väl nästan alla ett rent samvete? Kanske har vi inte mod att tala om när någon annan gjort det. Det modet borde vi skaffa oss. Särskilt vad det gäller otukt med barn. Och det är inte högmod... Lust kan väl inte vara syndigt? Det är ju en glädje man delar med någon man tycker mycket om.

Avund: Ja, här kommer vi in på svåra saker. Oftast är det lätt att unna någon annan något, det är de värda. Men vad gäller mig själv har jag svårt att unna mina ovänner något. Varför har han och inte jag...? Här har jag en mörk fläck i mitt samvete. Även ovänner kan ju vara värda ett och annat.

Frosseri: DET är väl en härlig dödssynd! Jag syndar så gärna och med fullkomligt rent samvete. Jag frossar inte dagligen men jag älskar god mat! Sist fick jag dock ett omedelbart syndastraff. Drygade ut den goda såsen med lite sås som stått i kylskåpet i flera veckor... Min mamma är aldrig hungrig. Henne är det synd om. Fast kanske kommer hon till himlen och inte jag?

Vrede: Också en härlig dödssynd. Nej, jag är ingen ilsken bråkmakare som går runt och gruffar med min omgivning. Min vrede visar jag sällan men NÄR jag gör det, då har jag en verkligt god anledning! Sen när luften är rensad, känns det lätt inne i mitt bröst. Oftast blir jag arg för att någon annan fått lida oförskyllt.

Andlig lättja: Hm... Svårt det här. Vad är andlig lättja? Att man aldrig funderar över existentiella frågor? Här skiljer vi oss åt en del tror jag. En del funderar "färdigt" och sen är de nöjda. Jag funderar ofta. Värderar och omvärderar hela tiden. När det gäller gud har jag funderat en hel del men aldrig funnit någon tro. Det är så många som har en tro som inte lever efter den och som begår alla de andra dödssynderna också...