Det är inte så att jag tror att vårt öde är förutbestämt när vi föds. Dock har de flesta av oss förmågan att anpassa oss efter vad som inträffar under vår vandring på livets stig. En hel familj kan ändra sitt levnadssätt om en familjemedlem får ett funktionshinder, när sjurumsvillan brinner ner upptäcker vi att det faktiskt går att leva lyckligt i tre rum och kök, planerna på nystekt abborre till söndagsmiddag blir till svampomelett, när fiskelyckan uteblir men lyckan i övrig jakt står dem bi.
När jag själv skadade mig låg jag inte apatisk i sängen och grämde mig, utan jag hade fullt upp med att anpassa mig till den "nya" kroppen. Så är lyckligtvis den mänskliga själen funtad och har så varit sedan vi levde som jägare-samlare på stenåldersvis. Hade vi inte varit opportunister hade människosläktet inte överlevt så länge som det har gjort. Hade stenålderskvinnan gått och lagt sig under björnfällen, när maken inte kom hem med en mammut till lunch, hade vi redan då gått under.
Nu var det ju tvärtom så, att kvinnorna, samlarna, i de här kulturerna, fixade basen som de överlevde på: Nötter och frön, rötter och gryn och ett och annat knaprigt blad. Frågan är bara hur vi skall anpassa oss fortsättningsvis med ökad fysisk inaktivitet och klimathot. Kanske är det dags att börja knapra på det vi hittar runt knuten igen?
Jag har lärt mig under resans gång att det förhåller sig på det här viset. Igår kväll när jag smashade blomkrukan och idag när jag bryggde sex koppar kaffe utan kaffekanna, hade jag precis börjat att pyssla om mitt hem för att göra det lite mer hemtrevligt. Nu tänker jag anpassa mig som den goda opportunist jag är. Således tar jag fram dammsugaren och gör en gång i porslinsskärvorna och blomjorden och planterar smörgåskrasse i kaffesumpen på bänken. Sen lägger jag mig på soffan och läser en god bok. Jag är ju helt uppenbart icke ämnad för att ha ett snyggt och prydligt hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar