Spanien 1976

Vi var ute och åt ikväll, ett helt gäng inklusive små och stora battingar. När jag gick hem, duggade ett fint, fint duggregn. Alla ljud absorberades av regnet och skorstenarna på fjärrvärmeverket, försvann upp i molnen, oavslutade. Det var ljuden och luftfuktigheten som förde mig tillbaka till Spanien. Det måste ha varit sen höst 1976.

Vi hade rest över gränsen från Portugal för att förlänga våra uppehållstillstånd. Antingen det eller at köa i timmar hos främlingspolisen.

Det måste ha varit nära gränsen, men jag vet inte var. Pappa skrev in oss på ett lägenhetshotell med väggar tunna som papper. Att det var så fuktigt gjorde att jag var varse varenda känsla, från hjässa till fotabjäll.

Anna-Eva var ganska liten och skulle sova med mig. Varför vet jag inte men jag tror att mamma och pappa hade någon form av skiljaktigheter. Jag gick och lade mig med henne fast jag inte var sömnig. Genom väggarna hördes gräl och skrik. Pappa och mamma hade ingått en mördande tystnad. Det gjorde mig beklämd och jag minns den natten som en studie av ångest. Men Anna-Eva sov. Jag minns inte ett dugg från det att vi gick upp, men jag tror att det var mit livs, dittills, längsta natt. Antagligen sken solen dagen efter, men just dimma och dämpade ljud, ger mig alltid en förnimmelse av Spanien. Och en inte angenäm sådan.

Sådant var vädret när jag gick hem. Klockorna vid järnvägsövergången förmådde inte ge sin fulla klang. I min lägenhet hade lampan i hallen gått. Fortsatt halvmörker och denna fuktiga luft. Var det i närheten av Granada vi var?