Det är en konst att delegera. Det vet alla som försökt vara chefer på det ena eller andra viset. Det svåra med konsten, är väl att ha tillit till den man delegerar till? Att våga att inte lägga sig i, att våga låta det bli på den här personens vis, och inte på mitt eget. Det gäller såväl arbetstagare, kollegor och kamrater som familjemedlemmar.
Jag är ganska bra på det tycker jag. Var arbetsledare åt ett antal dagbarnvårdare för många år sen och de blev bättre och bättre på att våga fatta egna beslut/komma med ideer. Mina partikamrater delegerade jag åt, när jag var ordförande, för att alla inte skulle göra allting, samtidigt.
Min dotter håller säkert inte med mig, när det gällde delegation av hushållsarbete, när hon fortfarande bodde hemma. Men så är det ju med döttrar!
Vitsen att, som ledare delegera, är ju att man får möjlighet att ägna sig åt det som inte går att delegera. Det kan vara att räkna pengar, planera och organisera, peta naglarna eller dricka kaffe...
Jag är ganska bra på det tycker jag. Var arbetsledare åt ett antal dagbarnvårdare för många år sen och de blev bättre och bättre på att våga fatta egna beslut/komma med ideer. Mina partikamrater delegerade jag åt, när jag var ordförande, för att alla inte skulle göra allting, samtidigt.
Min dotter håller säkert inte med mig, när det gällde delegation av hushållsarbete, när hon fortfarande bodde hemma. Men så är det ju med döttrar!
Vitsen att, som ledare delegera, är ju att man får möjlighet att ägna sig åt det som inte går att delegera. Det kan vara att räkna pengar, planera och organisera, peta naglarna eller dricka kaffe...
Det som är synnerligen bekvämt, är att andra får ta skulden om det går åt pipan (oftast iaf)!
Det som är mindre roligt är det faktum att man själv sällan får ta åt sig äran av det som har presterats; Man blir inte omnämnd med namn i tidningen, intervjuad eller uppvaktad. Det får man ju försöka leva med...
Det jag skrev om hinderbana i går, har jag delegerat. Jag gav det stora förtroendet till Boverket att leta reda på material som passar min uppgift!
Det som är mindre roligt är det faktum att man själv sällan får ta åt sig äran av det som har presterats; Man blir inte omnämnd med namn i tidningen, intervjuad eller uppvaktad. Det får man ju försöka leva med...
Det jag skrev om hinderbana i går, har jag delegerat. Jag gav det stora förtroendet till Boverket att leta reda på material som passar min uppgift!
Snacka om vilket förtroende jag gav dem! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar