Fartvindens sus

Till slut har jag då köpt mig en cykel. Sextusen fick jag ge, det är halva nypriset. För den summan kan man få ett antal rekorderliga tvåhjulingar. Jag kan cykla på en vanlig cykel men jag har problem att ta mig upp när jag har hoppat av och det känns osäkert. Följden blir att jag nonchalerar högerregeln och stirrar med vild blick på dem som försöker komma ut från höger.
Nu skall det erkännas att jungfruturen, genom stadsparken, förbi fängelset och till Åkrahallen var ganska oangenäm. Det fanns ett antal anledningar till detta:

1. Det regnade rejält

2. "Min gata" lutar från mitten och ner/ut. På en tvåhjuling märker man det inte men på en trehjuling blir det slagsida.

3. På en trehjuling håller du inte balansen. Du gör klokast i att följa med.

4. Min gata lutar inte bara. Det är hundratals hål och lagningar i den. Eftersom man inte balanserar kan man inte parera och cykeln beter sig som den vill.

5. Har man cyklat tre gånger på sju år får man ont i häcken.

Angenämt däremot var att kunna bromsa och sitta kvar för att släppa fram trafiken. Angenämt var det på hemvägen när jag bara cyklade på cykelbanor och solen sken. Jag tog det lugnt och lät den ljumma vinden torka mitt regnvåta hår. (Och min svettiga näsa med)
Angenämt var det att få med sig en jättepackning utan att behöva använda armarna och synnerligen angenämt skall det bli att äta upp pilgrimsmusslorna och tigerräkorna jag köpte. Det gick betydligt fortare än att gå även om det verkar vara ett fordon för lugna resor.
Det här trilskna lilla fordonet kommer att få göra skäl för sitt pris!
Vad den kommer att få heta, så inte blir det "Bruna Blixten" i alla fall.