Vuxna lyssnar inte alltid på barn. Ibland är det bara för att de är barn, ibland för att de vuxna tror att de vet bättre, ibland för att man bara är dum i huvet.
Igår träffade jag Lovisen, hennes storebror och hennes familj på Hörna. Nästan det det första hon sa, var att hon hade en kastanj i näsan. -Jaså, har du det? blev mitt svar. (För inte kan man ha en kastanj i näsan?) När hon sade det en gång till blev jag fundersam och tittade klentroget på hennes näsa och ställde den absolut dummaste frågan: Var?
Svaret var ju givet. Hon pekade på sin lilla, lilla näsa och sa: Där!
Eftersom jag är förskollärare, har jag hittat en del grejor i små näsor. Särskilt pärlor men aldrig kastanjer. -Päron, skrek storebror. Brukar dom stoppa in päron i näsan!? Toker sa jag. Inte päron, pärlor!
Jag kände litet på brosket i Lovisens näsa och under det fanns det solklart nånting hårt. Det hade gått två dar innan någon lyssnade på det stackars barnet. (För inte kan man ha kastanjer i näsan!?) Jag talade om hur man kunde få fram det främmande föremålet, innan man funderade på någon doktor.
Dagen efter ringde jag för att kolla hur det hade gått. Jodå, efter marknadsbesök och restaurang hade föremålet vandrat mot utgången. Efter litet gnäll, och förhandlngar hade föräldrarna plockat ut en mycket liten kastanj ur näsan!
Varför lyssnar vi inte på dem?
2 kommentarer:
Medhåll på alla punkter utom en. Det var Hasse Alfredsson som hoppades på ett glas öl åt barna, i "88-öresrevyn" 1970.
Så. Jag har korrigerat mitt oförlåtliga misstag ;)!
Skicka en kommentar