Kärleksgnabb

Det trodde man inte. Att man skulle sitta och skälla och bråka på en dator: -Du får ju aldrig ändan ur vagnen. -Kommer du inte ihåg att jag sa det? Och mer därtill. Men det senaste året har jag lärt mig det. Jag började chatta på Yahoo. Dels för att ha något att göra och dels för att "träffa" folk från världens alla hörn. Nu visade det sig att det var mest karlar och en hel del snusk. Men genom att vara konsekvent och vägra alla former av "cybersex" silades myggen från kamelerna.

Kamelerna... Hrmmm... Nä, jag chattar inte med kameler. Men väl med en egyptisk man som var både rolig och trevlig. Vi tänkte lika och sa ofta samma saker. Han var lite flirtig men jag var snar att snoppa av honom med att han var för gammal för mig. Det här var för över ett år sen.

Vi fortsatte att chatta och samtalen blev längre och längre. Var det någon av oss som inte satt vid datorn på nattkröken frågade den andra bums var den hade varit. Inte av svartsjuka, utan av saknad. I våras hände det plötsligt något och våra samtal fick en innerlig ton. Jag sprang iväg och köpte en webbkamera. Jag som inte ville ligga "ute" på nätet. Vi bytte foton och pratade om allt. I juni bestämde vi att träffas, när han var på ett jobb i Berlin. Jag åkte iväg och lyckades hitta hans hotell, där jag väntade på att han skulle sluta sitt jobb.

Han kom, såg på mig och frågade om jag var Maria. En stor kram och så fortsatte vi prata, som vanligt. Det var så lätt, så enkelt. Som att återse en gammal vän. Det blev aldrig någon besvärande tystnad, vi fungerade tillsammans som om det var gammalt och bekant.

Ja, vi delade rum på hotellet. När vi hade setts så tvekade jag aldrig, utan litade fullt på honom.

Fem dagar i Berlin och några månader av innerlig saknad och hundratals timmar vid chatten. Vi skall träffas i jul sen får vi se.