Spel för gallerierna

Birger Schlaug är på turné i landets bygdegårdar. Idag kunde man läsa recensionen av "(D)elvis Presley", från Kilbolokalen, i Sala Allehanda. Bland annat kunde man läsa att "sin vana trogen från politiska torgmöten", gick Schlaug och satte sig med publiken".

Mina tankar vandrade, och jag tänkte att det kanske inte var någon skillnad? Vi som är politiker kanske bara håller på med någon slags show? Några gör det definitivt: de mest egotrippade av oss. Väldigt få lockar till skratt, om det nu inte är ironiska skrattsalvor. Det mest komiska, i mina ögon, är upplägget av regin.

Vi sitter där i våra bänkar och gör anteckningar så pennan glöder. När vi sen står där i talarstolen har vi missat vad föregående talare sagt, vi är dessutom nervösa och ur en och annan mun hoppar det små, illgröna grodor. Många är långrandiga och använder sig av upprepningsteknik, som på mig har den effekten att jag börjar rita blomster i marginalen på handlingarna. Först sirligt, med tunna linjer men ju längre talaren står och tjatar om, ju mer aggressiva och kolsvarta blir blomstren. Antagligen blir jag också svartare i samma takt...

Jag minns vad jag sa till Shirin, som bara var 18 år, när hon blev invald i fullmäktige. Jag kände att hon önskade att talaren till slut skulle ge sig.

Då berättade jag för henne om ett annat trick jag använder för att stå ut med långrandigheter: Tänk dig att talaren är en schaman i en indianstam, djupt inne i djungeln, sa jag. Att han står där med en stav i sin hand och rabblar obegripliga ramsor. Iklädd endast sin nakenhet och målad i ansiktet. Vi gör ju precis samma sak, menade jag på, det är bara staven som fattas. Och hon såg genast lite muntrare ut.

Det är faktiskt inte så svårt. Titta på filmer om ursprungsbefolkningar där en schaman suggestivt och egotrippat, haussar upp stämningen mer och mer och får anhängarna att instämma andäktigt, samtidigt som han rabblar obegripligheter. Det behövs bara lite rekvisita och likheten blir solklar. Eller vad säger ni?