En panna gör ingen cotta

Den Lata Mamman som skriver bl a en receptblogg är min syster. Hennes degenererade syster är jag. En gång gjorde även jag, storverk vid spisen. Nu blir det MYCKET färdiglagat med små komplement ur grönsaksriket. Ibland tänds dock min stjärna och jag fixar till nåt vid spisen. Häromkvällen var jag sugen...

Eftersom jag hade en grädde på sluttampen i kylen, skulle jag göra en Panna Cotta med hallon och äkta vanilj, tänkte jag. Jag lade gelatinbladet i blöt, lade de frusna hallonen i ett glas, satte kastrullen med grädde på spisen och greppade burken med hemgjort vaniljsocker med mycket vanilj. Tesilen togs fram ur skåpet eftersom vaniljsockret måste silas från de myckna vaniljstångsbitarna. I med vaniljen och... - Hoppsan! Det där var ju kryddblandningen "Vilda nätter" från Änga gård. En smaskig blandkrydda med mycket vitlök! Men inte passande till någon Panna Cotta. Slutet blev gott ändå men kanske inte lika gott. Jag fick blanda den återstående grädden med mjölk.

Våra utsvävningar i köket sliljer sig numera åt. Hon lagar mat till tre och ½, jag till en. Hon har en levande diskmaskin. Min sköljer inte ens av. På samma tid som hon lagar kvällsmaten har jag på min höjd lyckats skala några potatisar. Sist men inte minst: Jag äter ensam!

Jag har samma kärlek till maten som hon, för den föddes i vårt barndomshem. Fast trivsamma familjemåltider? Jag minns mest av allt baksidan på en jättelik Dagens Nyheter...

Jag deltog i en familjemåltid förra veckan. Med en nittonåring, en fyraåring och en hysterisk ettåring. Barnafadren trodde att ettåringen har abstinens eftersom han inte får bröstet längre. Inte hans men väl barnamodrens.

När jag gick hem efter några timmar hade jag en skum värmekänsla i öronen.

Har jag överreklamerat familjemåltiden? Det tycker jag inte, fast mitt drömsällskap är nog inte en galen ettåring. Jag har delat bord med ett antal såna. Nu, när min dotter är utflugen och ettåringarna få i bekantskapskretsen, har jag väl rätt till mera vuxet sällskap? En vuxen kvinna som t ex min dotter eller en hjärtevän? Faktum är att jag oftast tar dumburken till sällskap. Snacka om att vara degenererad...