Orättvist?!

Jag arbetar inte. Min ryggmärgsskada gör att jag nästan saknar finmotorik och jag äter medicin mot smärta som gör mig trött. Dessutom har jag roat mig genom att genomgå fyra handoperationer (två felgjorda), på lika många år, som har krävt målmedveten träning under lång tid. För tio spänn kan ni få se mina ärr! Skämt? Närå, min systerson hade gladeligen lagt ut mer än så för att se dem. Jag har blivit en mycket häftigare moster sen jag började likna Frankensteins brud. Ibland brukar jag förstöra fester genom att kavla upp ärmarna. Det fungerar bäst på killar...

Ovanstående är ju en liten fördel som jag har, men det som känns taskigt är att jag aldrig får semester! Jag kan visserligen vara uppe hur länge jag vill och sova hur länge jag vill men längtan efter - och uppskattning av en efterlängtad - ledighet får jag ju aldrig känna. Att första semesterdagen vakna av sig själv och höra pippifåglarna sjunga, att sitta ute och äta frukost i bara nattlinnet, att grilla med kompisarna en ljummen kväll mitt i veckan och sitta ute och prata halva natten, att få göra det som nånting extra, det kändes bra.

Ibland funderar jag på att låtsas som om jag hade jobb. Kliva upp klockan sex och duscha och äta frukost som jag aldrig kom ihåg hur den smakade. Men det går inte med mig. Latmasken gör sitt och tidiga morgnar har aldrig varit min starka sida. Så slentrianen fortsätter och jag märker aldrig någon skillnad.
Tänk på det när ni vaknar första semesterdagen (och jaga inte ihjäl er under semestern), bara känn skillnaden och upplev!

(Nej, jag vill inte bli tyckt synd om. Jag vill bara att ni ger er tillfälle att känna det som jag inte kan.)