En svensk vår är ju väldigt dramatisk. När jag var yngre hatade jag våren för den var så stressig: Det knakar och brakar i alla de snår, fåglarna har fått pippi och mänskorna med för den delen. Jag fick ont i magen (gastrit heter det). Då älskade jag hösten, den la sordin på hela den intensiva våren och sommaren. Jag fick ro. Ro av att vandra i skogen, hitta svamp eller bara finnas till.
Nu, jag måste erkänna att jag är medelålders, tycker jag om våren och sommaren för den värme den förhoppningsvis för med sig. Jag uppskattar hösten också men nu har jag fått ett litet stressproblem där: Det är svårt att få mig från skogen så länge det finns en enda liten ätbar svamp kvar. Ibland tänker jag att det är den gamla jägar- samlargenen som ger utslag; Männen fäller en mammut om året och ställer till ett himla ståhej. Vi kvinnor är i tjänst dygnet runt: Föder upp barn och föder barn, plockar och samlar, nötter, frön och rötter. Hösten måste ha varit underbar, för på svamp blir man snabbt mätt och får faktiskt i sig både protein och spåräm
nen.Den omkastliga våren upplevde jag igår, då jag var på trädgårdskalas hela eftermiddagen. Det var underbart varmt och det klättrades i träd, letades daggmask och plockades ogräs som jag skall göra soppa på (kirskål). Sen var det ju så att en lätt släng av magsjuka gjorde att det var oavbruten trafik både in och ut. Lovisa fyllde två och det var hennes mage som var i olag.
Jag blir vansinnigt rörd när någon kallar mig för "Ia" och kan aldrig säga nej. Kom hem vid ½ 8-tiden alldeles genomblåst och genomälskad och fullkomligt snurrig i huvet.
1:a maj tar man det stora och fryser halvt ihjäl. = Makroperspektiv. 5:e maj tar man det lilla och blir varm både utanpå och innanför. = Microperspektiv. Och Människan är opportiunist; Man vänjer sig vid både det lilla och det stora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar