Kattliv

När jag låg på sjukhus efter ryggmärgsskadan, kom det en dag upp två personliga assistenter med en gravt hjärnskadad, medelålders man. Jag fick veta att mannen var insulinbehandlad diabetiker ooch hade legat medvetslös några dagar, i sin lägenhet, med hypoglykemi, insulinkänning. Aldrig jag, tänkte jag. Då får någon döda mig.
Nu har jag varit så nära döden, som man bara kan komma, men jag är tillbaka igen. Kroppen trött och med dålig prestationsförmåga, lunginflammation med varannandagars feber och hjärnkontoret behövde en vecka på sig för att bli som förr (hoppas jag). Min högra arm är helt uppsvälld och aubergineblå med ett spiralbrott, strax under axeln. Hela jag är som en gummitarzan.
Vad som hände? Jag hade varit uppe på natten och bakat surdegsbröd. Innan jag gick och lade mig, hade jag sprungit över till grannen och hängt en påse bröd på deras dörrhandtag.
När jag vaknade hade Micke gått hem. Han hade lagt sig tidigt och ville nog hem för att se på sporten. Jag skulle till Anita vid elva, för en må-bra-dag med aloe vera. För att se om Micke var kvar galopperar jag mot vardagsrummet, snubblar på en kartong som hade flyttat sig mitt ut på golvet, körde huvudet i väggen och landade på min arm. och där blev jag liggandes.
Jag hörde Anita skicka ett par SMS, för hon undrade ju så klart vart jag hade tagit vägen, men jag var groggy och lyckades inte ta mig upp på grund av den brutna armen.
Där förblev jag på golvet, efter några fruktlösa försök att ta mig upp. I två dygn, utan insulin, medicin eller mat. varje gång jag hörde någån i trappen "brölade" jag, för att de skulle höra mig. Till slut gjorde ett par det, larmade polisen som bröt sig in och i sin tur larmade ambulans. Då hade jag ett blodsocker på 77. Någonstans däromkring klarar man inte mer, och kroppen hade bildat ketonsyror som en hel nagellacksfabrik.
Jag kom till IVA i Västerås och mina första minnen därifrån är från onsdagen. Jag var ganska irriterad på deras behandling av mig. Ganska förvirrad var jag och sur på deras ständiga frågor, om jag visste var jag befann mig. Min rumsuppfattning var helt barock och så fort jag skulle sova, skrek jag för att vara säker på att bli hittad. Mitt första lugn infann sig efter ett piller "lättknark" som gjorde att jag kunde sova lugnt. Jag kunde varken sitta eller stå och jag ville inte äta, för jag mådde så illa.
Hela jag mådde skrutt och min hjärna behövde många dagar för att fungera igen. De försökte få mig att tala med min familj, men eftersom jag själv inte var klar över händelseförloppet, så gjorde jag inte några lysande prestationer.
Min syster sa att jag hade fler liv än en katt. Jag har inte räknat dem ännu.