När en människa tar sitt liv, så står vi ofrånkomligen där och rannsakar oss själva. - Varför? Och om jag hade gjort si? Om jag hade gjort så?
Vårt förnuft säger oss att det inte hade hjälpt. Vare sig om vi hade gjort si eller så. Vi är arga, rent av förbaskade, på människan som tar sig till att göra på detta viset. Kanske är det där vi inte längre hanterar våra känslor? Man kan ju inte vara förbannad på en människa som det är så synd om? Så att hon känner att hon måste ta sitt liv?
Nu har jag skrivit sex frågetecken, på lika många rader. Visst, jag är väl ännu inte färdig? Sju...
Idag är jag jätteledsen och förbannad. Min kompis Hilde, tog sitt liv i onsdags. Kanske var det en nyck, vin och tabletter, kanske var det ett fast beslut. Men hon lyckades förvisso...
Hennes yngsta dotter hittade henne. Polis, ambulans och hela köret. Jag var där på födelsedagskalas förra fredagen. Hildes egen. På kylskåpsdörren var det fullt med foton, på lilla dotterdottern...
När man gör nåt sånt, tror jag att man är fast liksom inom ett skal, som hindrar en från att vara förnuftig och rationell. Som hindrar en att bry sig om vad man vållar andra. Men ändå, HUR kunde hon göra så mot sina barn? Mot barnbarnet???
3 kommentarer:
Eller så mår man så dåligt att man inte kan se någon utväg.Och ibland tror man att man gör det bästa för andra ,genom att försvinna...
Jag vet... jag var där...
Kram till Dig
Jag har aldrig vågat tänka i de banorna. Min dotter har redan ett grymt arv att bära på. Tre självmördare i den närmaste kretsen: Far, kusin och sist hennes faster. Men visst har jag måt jättedåligt, jag med ibland. Hoppas du inte kommer dithän igen. Hör av dig innan, så kommer jag.
Kram till Dig med
Nej.Dit kommer jag inte igen.
Men skönt att veta att du kommer om det blir så illa...:)
Stackars din dotter, det är mycket att bära...
Tur att hon har en så underbar mamma.!Kram till dig!
Skicka en kommentar