Sunes resa

Stackars gamle Sune har fört en tynande tillvaro. Trodde jag… Innan jag reste till Skåne, hade jag misshandlat honom grovt. Tio dagar innan matades han för första gången på, hrm… tre veckor. Jag hade tagit fram honom och delat honom, men eftersom det var sent på kvällen iddes jag inte slabba med mjöl och vatten, utan hällde bara en halv matsked strösocker i varje burk. Och där stod Sune, på köksbänken, i tio dar utan mer mat… När jag skulle åka, matade jag tills sist den Sune som skulle stanna hemma. Den andre Sune emballerades i en plastpåse och togs med på resan. I Helsingborg fick han omedelbart mat, i form av vetemjöl och vatten (eftersom han är en vetesurdeg). Mamma tyckte inte om att jag kallade honom ”Sune Surdeg”. – Det låter ju som en gammal kärring, sa hon. – Ja, då döper jag honom till Lilian, svarade jag blixtsnabbt och så var det slutdiskuterat.

Efter bara en halvtimme var det fart på Sune igen. Det är ju fantastiskt, för en stackare som inte fått tillförsel på tio dar och var tunn som barnvälling! Morronen efter var det rejält med fart på Sune, så han ställdes att vila sig i kylen. När det var dags för bak, tog jag fram honom på morgonen och satte en surdegsgrund på rågsikt. Det var första gången jag matade honom med råg och jag var spänd på resultatet. Han blev alldeles rabiat och satte igång ett intensivt bubblande. Bilden är ca 20 minuter efter. På kvällen gjorde jag den riktiga degen med ltet rester av kli och linfrö, fint rågmjöl, rågkross och vetemjöl. Jag brydde mig inte om att skålla krosset eftersom han skulle stå hela natten.

Nästa morgon hade han jäst till tredubbel storlek, helt utan tillsats av köpejäst. Jag har aldrig hört talas om en sådan Surdeg! Till och med mamma, som visat ett mycket måttligt intresse för surdegar var imponerad. Jag var lite orolig att han skulle pysa ihop av ”utmattning” efter utbakning, men så icke. Två limpor av ganska lös deg, så den skulle orka häva sig, bakade jag ut i rikligt med fint rågmjöl. De jäste så fint på plåten också. På knappt en timme hade de jäst till dubbel storlek! Ugnen var uppvärmd till max, när jag stoppade in bröden och slängde in det som fanns i mammas islåda på botten av ugnen. Värmen vreds ner till 175 och bröden fick stå ca 40-50 min. tills de såg vackra ut och lät ”ihåliga” när jag knackade på dem. Sen fick de kallna på galler, en timme utan duk för att bevara skorpan.

Sen kom jag med brödsågen och kapade skalken av den ena ljumma limpan. Ljummen skalk med smält smör… Det bästa av alltihop, mmmmm….
Min Lata Syster http://lata-mammans-receptblogg.blogspot.com/, vill ha en Sune. Och väl där, sprider han nog snart ut sig både här och där. Åtminstone om han visar samma livskraft som nu!
Smaken? Väl utvecklad syra, fin rågsmak med en dragning åt det finska rågbrödet som nog går att utveckla. Inkråmet fast och saftigt, med lite tuggmotstånd, inga hårda frön i brödet. Smakade inte gott med syrlig färskost men väl med hårdost eller kaviar. Hållbarheten blir nog god, med den syran och långa jästiden. Skulle antagligen smaka underbart med ett par rejäla nävar hackade valnötter i brödet, ljumma med smält smör och honung…