
Döden har haft goda skördar den senaste tiden. Antagligen blir det oftare och oftare, ju äldreman blir, men de senaste jag har varit på har varit oförhappandes och för tidiga dödsfall. Igår var det begravning för Per Hedström, eller "Perka" som han var mest känd som. En person som har kämpat mot oddsen i större delen av sitt liv. Som drygt 20-årig idrottsman och karlakarl, slogs han totalt ut av en stroke för en lång tid. Han kämpade mot oddsen och kom tillbaka, men med en i stort sett total halvsidig förlamning.
Trots det utbildade sig på högskolan och arbetade sedan halvtid som socionom, under många år. Andra halvan var han och Gertrud ute och flanerade på stadens gator. Gertrud var hans käpp, som gjorde det möjligt för honom att promenera. "Perka" bar hatt. Inköpt av honom i New York, under den resa som var hans livs nöjestripp. Senare fick han problem med menisken i sitt friska ben och till slut diabetes och bensår av ortosen som höll honom uppe.
Det var ojämna odds som livet erbjöd honom. Därför blev det så snopet, när han till slut drabbades av en sent upptäckt cancer som tog död på honom, inom bara några veckor.
Begravningen ville han ha i Sala Sockenkyrka, musiken hade han själv bestämt, officiant och kaffebrödet också.
Per och jag delade inte samma musiksmak. När (rock-) låtarna spelades, satt jag istället och tittade på målningarna av Albertus Pictor, som "firar" 500-år av sin död i år. Det är urblekta målningar, framtvättade med gammalt franskbröd som tvättsvamp, för att återuppstå under nyare färglager för några decennier sedan. Jag tänkte på Sixtinska Kapellet, där målningarna av Michelangelo, var nyrenoverade och ifyllda i de grälla orginaltonerma. Så renoverar vi inte här, tänkte jag. Hur skulle man kunna få sinnesro här annars, med dessa dramatiska motiv av både Himmel och Helvete?
"Perkas" kamp är över. Vi som var där var nog alla likna snopna och får nu vänja oss vid tanken att han är borta för oss. För alltid.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar