Det är inte alls kul att vara matfantast. man blir hela tiden besviken, när man går på krogen: "- Jag kunde göra det bättre själv". I Sala bjuds det inte på några som helst sensationer. Kinamaten är väl det enda som smakar nåt speciellt. Eller Thaimat, fast den har ju inte funnits här så länge.
'
I Rom var första gången jag hade chansen att äta genuint italienskt. Förra gången jag var där var jag 15 år, och minns bara att blåbärs- och citronglass var mumma! Pizza var tekaka med ost och sen fick jag nog inte så mycket mer att äta. Utom bläckfisk på burk, minns jag. Med sugploppar...
'
Rom bjöd faktiskt på ett par höjdpunkter i matväg. På det "lyckliga bordet" beställde jag Risotto med Porcini, Karl Johanssvamp. Den var "sådär". Man skall nog pröva flera olika innan man hittar den genuint italienska Risotton. Svampsmaken var tydlig men någon arom från vin hittade jag inte. Så jag dränkte alltihop med Jockes Parmesanost.
'
- Efter det så dränkte jag bordet med rödvin och blev upplyst om att det var ett "lucky table".
Jocke vill helst äta "säkra kort". Det fick han. Fast när han åt en torr macka med proscuitto och mozzarella, så sneglade han lystet åt min Tramezzini med tonfisk. Dagen efter beställde han en sån. Saftig och god.
'
Jocke åt mer pizza än jag. Även om pizzan var klart mycket annorlunda än den vi har. Frasig och spröd med ganska litet fyllning. Jag hittade ju min nya favoritsmak: "Pizza patate": Frazig deg med rå potatis och kryddad med olivolja och rosmarin. Jag var tvungen att fråga om potatisen var rå eller stekt när man lade på den, men som det verkar var den rå, i tunna skivor, saltad och beströdd med rosmarin och olja.
'
Den stora höjdpunkten var efter museibesöket på Museo Montemartini. Muséet ligger utanför centrum, inhyst i ett gammalt elverk. Man har sparat de gamla maskinerna och i vid kontrast, placerat in gamla skulpturer, mosaiker och fresker. Efter tusentals skulpturer, var det här, äntligen möjligt att se dem. Kontrasterna gjorde att ögonen öppnades.
'
Efteråt upptäckte jag att huset bredvid faktiskt var ett folkrörelsearkiv. För den som besöker Rom, utan att ha historiska ambitioner, kan jag varmt rekommendera muséet och kanske man kan få göra ett besök i huset intill.
Därefter gjorde vi det billigaste cafébesöket hittils. I kylen kunde man beskåda majestätiska Tiramisú. För stora för mig, så vi delade en. Enligt Joachim tvåa eller trea på hans skala. Jag vågar inte tänka på, hur många han har ätit.
'
Det fanns en restaurang intill: "Den gamla marknaden". De lockade med låga priser och två personer satt utanför, så vi frågade efter öppningstiden. Vi fick två timmar på oss och jag bad Jocke att vi skulle stanna i stadsdelen.
'
För att vara förberedda började vi leta efter tunnelbanestationen; Garbatella. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag frågade och vi gick hit, utan att se skymten av någon station. Sen grillade Jocke kartan, utan att se nån skymt. Till sist frågade jag igen. Då hade vi inte speciellt många osynade meter kvar. I ombyggnad fick man följa små, klena skyltar, som till sist visade vägen.
'
Så fördrevs väntan på att restaurangen skulle öppna. När den väl öppnade var lyckopriserna förbi. Det visade sig att "den Gamla Marknaden" var känd som en av de bättre fiskrestaurangerna i Rom. Efter noggrannt studerande av matsedeln, bad jag att få små hjärtmusslor och rekommenderades en pasta med skaldjur. Joachim tog grillad fisk och skaldjur. Nu fick jag till sist stöna över en präktig tallrik, kryddad med chili, lök och vitlök i en mustig olivolja. Vi serverades två sorters bröd och med det mjuka brödet sög jag nästan upp varje molekyl av den goda såsen. Är man på restaurang, kan man ju inte slicka tallriken...
Sååå gott!
'
Med hem köpte jag: Ricotta, en konstig ost i flaskform, lupinbönor, pancetta, pesto, kapris i salt 500 g buffelmozzarella, peccorino, mandelskorpor, vaktelägg och inlagda kronärtskockshjärtan. - Ja, och så en flaska med tryffelolja. Det fanns definitivt de som var dyrare men av de billigare, med vit tryffel, rekommenderades jag denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar