Angående livslångt lärande

Det är inne nu att tala om livslångt lärande. Inte bara i skolvärlden utan även i företagsvärlden. Det tycker jag känns hedervärt att ha den synen på mänskligheten - att man hela livet utvecklas och kan förändras. Inte som förr: Skomakare bliv vid din läst! Och där blev han. I kanske 50 år... Usch, hemska tanke!

Inte skulle jag heller kunna tänka mig, som gammal förskollarare, att på 65-årsdagen vinka till barnen genom fönstret, på min väg hem, min 65:e födelsedag. Det vore själslig utarmning att göra samma sak i 43 år.

Jag vikarierade för min egen lekisfröken, när min dotter gick på lekis. I skåpen låg samma material som vi hade använt, säkert också samma föremål! Inget livslångt lärande där inte! Inte undra på hon blev sjuk arma människan.

Men just denna människa ligger bakom det som bloggen skall handla om idag. Jag har alltid varit extremt fingerfärdig. Duktig på att pyssla och knåpa, teckna, måla och sy. Men EN sak fixde jag inte; att knyta rosetter.

Fröken Eivor lade ner stor möda på att lära mig denna viktiga, grundläggande kunskap. Skosnörena skulle man absolut kunna knyta själv när man började i den riktiga skolan. Hon misslyckades med tre av sina små adepter. Stefan, Danne och jag kunde inte... Jag och busarna!? Visserligen kunde jag knyppla ihop snörena till något som höll ihop skorna men det var rasande svårt att få av sig dem.

I sinom tid lärde även jag mig, men det tog gruvligt lång tid. När jag blev förskollärare blev det rena träningslägret för mig. Det var alltid jag och mina barn som var sist ut.

Jag fick en liten dotter också att träna på, men inte så länge, hon knöt själv redan i 4-5 årsåldern.

I fyrtioårsåldern låg jag på topp i min skoknytargärning, hann faktiskt ut innan alla andra försvunnit utom synhåll.

Vid fyrtiett försöker jag bryta nacken av mig och blev, i princip, av med all finmotorik. Jag fick träna upp allt från början, knäppa knappar och stänga behån tog ett par tre veckor att träna upp. Med hjälpmedel. Det dröjde säkert ett år innan jag gav mig på eldprovet: Att knyta skor!

När ens fingrar och muskler inte längre lyder och det gamla muskelminnet är väck, är det bara att lära om. Att hitta knep och rörelser som utför sysslan som det är tänkt. Det är bara att acceptera och sedan bli sin egen "muskelinnovatör". Gneta på. Och tjata. Och gneta.

Och där är jag nu. Vid 47 års ålder har jag nu lärt mig att knyta skorna på hyfsad tid! Jag behöver sitta ner och pillrandet tar en stund, vilket min familj aldrig lär sig. Det tränger sig före och skuffar och buffar.
Men vid 47 års ålder har jag också utvecklat min självkänsla och accepterat min taskiga finmotorik. Jag tar det enkelt jääääääääävligt lugnt och låter dem stå och vänta!