Konsten att resa till Paris

För ett par år sen reste jag med sjukresebussen ett par gånger i veckan, mellan Sala och Västerås. Såklart att man blev bekant med busschauffören som hade turen. Det var på vårvintern med snöglopp och arton nyanser av grått. Vi var ofta ensamma på turen i den stora bussen och vi började skämta om vart vi skulle åka. Vi sticker till Paris sa jag, där har våren redan kommit.

Igår chattade jag med mitt tilltänkta Salabesök, som befinner sig i Berlin. En söndag skulle det kosta 4-6 000 kr, att flyga från Berlin till Stockholm, lågprisvarianten. För att inte missa något av den korta tid vi skulle hinna att träffas, bestämde vi att jag skulle åka till Berlin istället. En fredag. För en fjärdedel av priset. Detta var igår (läs måndag). En väldigt relevant fråga dök upp, i mitt lätt förvirrade huvud: Och var har vi då passet? På de ställen jag har jätteviktiga grejor var det inte. På de ställen jag har viktiga grejor, inte heller. På de ställen jag har saker man behöver hålla reda på var det lika obefintligt. Jag hittade mycket, dock inget pass. Framåt nattkröken bestämde jag mig för att leta morgonen därpå när huvudet var klart och utvilat.

Jag vaknade tidigt som vanligt och fortsatte leta. Kvart i sju hoppade jag i kläderna och sprang ner i källare för att inspektera källarförrådet. Där står det bruna skåpet, där passet tidigare hade förvarats. Naturligtvis hade jag inte sprungit ner i något källarförråd med passet i högsta hugg. Däremot mötte jag en av mina pensionärsgrannar som såg mer än chockad ut. Före sju är det synnerligen sällan jag är ute. Förmodligen trodde han sig se en gengångare.

Till sist återstod bara ett ställe; under sängen. Där har jag en box med sängkläder, några tidningar och... Hade jag inte ställt en banankartong med en massa krafs där? Jovisst, banankartong med krafs. Med uppbådande av alla mina klena krafter, lyfter jag sängen fem centimeter och får ner tårna i lådan, så att jag kan dra ut den. Mitt ibland krafset ligger mitt pass!

Kära läsare. Till en dåres försvarstal har jag inte mycket att säga. Det är 2 ½ år sedan jag sist använde passet. Då åt jag minnesförlustpiller. Så måste det vara. Varför en banankartong placerat sig så högt på viktighetsskalan, eller pass så lågt, vet jag ingenting om. Men nu åker jag i alla fall till Paris. Förlåt, jag menar ju Berlin!