Soprent

Idag blev det äntligen soprent i lägenheten. Fick hjälp av familjen Ekström som kånkade och bar och tog mig och mina sopor till Returen. Nu skall vi få slänga, ropade barnen entusiastiskt! De tog det här som ett spännande äventyr. Jag önskar att man bara kunde få en aning av deras oförställda glädje och energi, redo att möta framtidens alla okända äventyr. Det var underbart att se sin fläckiga gamla matta vända ryggen till i containern. Nu finns plats att bre ut den nya!
När vi skulle ge oss av säger femåringen: -Vet du. Nån hade slängt plastsaker i tidningscontainern. Det var inte vi.
Nu behövs bara nåt centralstimulerande också, så skall det nog bli rent i lägenheten. Folk som tycker jag är så pigg och glad, skulle bara veta vad som händer när jag kommer hem. All energi rinner av mig och det är knappt jag orkar bära ut kaffekoppen i köket efter mig. Deprimerad? Ja, kanske. Men snarare illusionslös. Jag har väl några små illusioner i politiken: Ett ungdomsfullmäktige, att Täljstenen blir ett riktigt "Medborgarnas hus", att funktionshindrade blir bättre bemötta av kommunens tjänstemän... Men inte på det privata planet. Att ha dålig ekonomi suger. Nu är den lite bättre men att alltid få tacka nej till saker, för att man inte har råd med bussbiljetten typ, suger rejält. Vid åldern 48 har man lärt sig hur man funkar så nu skall jag peppa mig med att tänka på trevliga saker som väntar: Täljstenen i morgon (idag), svampskogen vid tillfälle, resa för att träffa den jag tycker om, fira jul med familjen... Jag måste nog öva mig lite mer på det här med positivt tänkande. Jag kan ju ta svampskogen ett par gånger i veckan kanske? Och öva mig när jag går där...