Täljstenen väger tungt

Igår kväll var det Sommargodis på Täljstenen. Täljstenen är vårt sprillans nya Kulturkvarter, i den gamla brandstationens rymliga lokaler. Det första man ser när man kommer dit: är ett jättelikt porträtt av Ivan Aguéli, som fladdrar på det gula brandtornet, det andra: Förre Salaambassadörens, Jan-Erik Svennberg, gula Moské som står vid ingången. Den ser lite blek ut framför den ännu gulare väggen men det är fina moskéer denne man gör kopior av, och som han visar för allmänheten.

Dessa onsdagkvällar i Juli så hör man innan man ser. Kvällarna har vikts åt olika musikprogram som anordnats på ett ganska opretentiöst sätt av olika kulturintresserade Salabor.

Annas Café har öppet och hon har fortfarande inte höjt priserna: 10 kronor för en kopp kaffe med påtår, smörgåsar och hembakade godbitar.

Inne på gården har konstnären Henrik Ström, ordnat så att det blivit en scen - en sommarbrygga med eka förtödjd, tak över bryggan och så naturligtvis en ratt som anger färdriktningen. Förra onsdagen var det allsång och ungefär femtio personer hade sökt sig dit. Idag är det smockfullt på den ganska stora gården!

När regnet börjar droppa så smått är det dags för paus, och några passar på att titta på konstutställningen inne på Galleriet. Andra tar sig en kopp kaffe eller en rök och sedan fortsätter programmet. När nästan två timmar har gått kommer åskskurarna över oss och Björn och Johan får flytta in med sitt Bellmanprogram. Så löste sig deras motvilja mot mikrofoner, för akustiken var bra därinne. När programmet är slut har regnet och åskan upphört och de som inte ger sig av direkt stannar för att prata och fika en stund.

Jag blir lycklig när jag kommer dit! Det här är en produkt av tre eldsjälar med helt olika idéer om innehållet. Vårt Aguélimuseum har fått nya, rymligare och avsevärt mycket bättre lokaler, vi har fått en inomhus- och en utomhusscen, galleri och café. Och det här är bara början! Här pågår redan verksamheter på dagtid och då är också Biblioteket öppet som vänder baksidan mot gården. Över det hela hänger Aguélis självporträtt i kollosalformat. Med Féz på huvudet blickar han med ganska sträng blick ned på oss från sitt torn, liksom för att inspektera hur vi har förvaltat hans arv. För att blidka denne stränge muslimske man, som inte hade många goda ord att säga om sin födelsestad, har han fått en egen moské!