Sommarångest

Jag har kommit till den där dagen som kommer till mig varje sommar. Dagen då det går upp för mig att det är mycket mindre sommar kvar an den som har gått. Jag fylls av ett vemod som likt en jättelik klo, griper tag i mitt inre och vrider om. Den vrider obarmhärtigt och det blir alldeles svart i mina tankar. Utan minsta ansträngning kan jag vrida på tårarna och fylla ett helt liv med dem. Eller en hink...

För det är väl det som det är frågan om? Nån slags dödsångest. Jag har mycket mindre tid kvar att leva, än den som har gått. Framtiden vet jag inget om.

Det har inte varit något fel på min sommar, men visst hade jag kunnat göra mer med den. Det kanske inte blir något fel på hösten heller. Vare sig solen skiner eller det regnar, brukar skogarna här omkring bjuda på mycket svamp. Och jag planerar att göra en resa till min vän som jag tycker mycket om. Vi skall smida planer...

Vemodet släpper ju igen och jag brukar bli ganska aktiv, för att skynda mig att hinna med litet till. Vara litet mer älskvärd mot alla dom jag tycker om, och som trots alla mina fel och brister älskar mig. Mina små vänner som är de käraste jag har, min dotter, den jag tycker om och alla de andra. Sådär, nu börjar det droppa här. Tyck inte synd om mig. Det är bara så här det är!