Man kan inte ens lita på tjyvarna längre

På min hallbyrå ligger en liten träbit. Kanske 6 cm lång och 3 mm tjock. Den uppenbarade sig i söndags eftermiddag, när Klara ringde på dörren. När jag pratade med henne så var det nåt som vinkade till mig i vänstra ögonvrån. När jag undersökte närmare såg jag att det var en bit av dörrkarmen som någon sprättat bort, med märken av en trolig skruvmejsel. -Vad har du gjort!? sa jag till Klara, som förnärmat svarade, att sånt gjorde minsann inte hon. -Jag vet det, sa jag, men någon har gjort det. När hon hade gått igen gjorde jag en ingående studie av dörrposten. Det enda alternativet till skadan, var just skruvmejselgrejen. Min respekt för inbrottstjyvarnas yrkeskunnande, sjönk mycket lågt. Jag har aldrig hört talas om ett så litet inbrottsförsök. Men...
Efter att ha klagat för min syster tyckte hon att jag absolut skulle polisanmäla. Min kompis i Egypten, undrade varför i hela friden jag inte gjort det redan. Ja, men... sa jag. Det är ju så lite...
När jag, till slut, begrep mig på polisens telefonnummer, bekräftade de att man skulle göra en anmälan, ifall att det blir en försäkringsfråga. De fick mitt namn och nummer och sa att jag skulle få hem papper.
En liten stund senare, ringer en patrull från Sala och säger att de skulle komma. -Milda makter, tänkte jag...
De höll med mig om att det var ett ynkligt försök. Jag berättade att de grannar jag talat med, varken hade hört eller sett något. (Inte så konstigt, för alla grannar utom en, har fyllt både 70 och 80 och tar av sig hörapparaten när de kommer hem.)
Jag fick en broschyr om hjälp till brottsoffer, fast jag sa att jag inte kände mig så offrad. Inga spår fanns på träflisan heller, så de lommade iväg igen. Och så var hela episoden över. Jag vet inte om jag skall limma fast träflisan själv, eller ringa till fastighetsskötaren...