Det som är mest frustrerande med att ha ett funktionshinder, är när man inte klarar triviala saker, som "alla" andra klarar. Som t ex att byta en del glödlampor. Eftersom det är så trivialt, skulle man helst be någon om hjälp att snurra på stolen, hellre än att snurra på lampan. Några sitter så trångt till att jag, med mina attans ohändiga händer, bara kan rubba några millimeter åt gången. Skam den som ger sig; ur kommer den nog, men sällan i igen. Och då har en försvarlig tid gått...
Andra sitter för högt. När jag sträcker armarna över huvudhöjd, blir mina sladdriga triceps, som överkokt spagetti. Att då mixtra med någonting tyngre än ett hekto, kan vara vådligt. Som min glasplafond i hallen.
Nu har det varit mörkt i min hall i en vecka. De som har varit här, har varit på blixtvisit och inte hunnit, innan vi gett oss av. Nu skulle jag till att sy och behövde en mellanspets, som borde ligga i linneskåpet i hallen. Om min hall är mörk, då är mitt linneskåp ännu mörkare. Så där stod jag med min ficklampa, som har ett starkt ljus, och lyste igenom hyllplan efter hyllplan. Då slog det mig, att den som tittar in genom mina fönster skulle komma att undra över det starka ljuset som svepte fram och tillbaka i mörkret. Det var mörkt i sovrummet mot gatan också.
Det gick bra. Jag hittade mina hemvirkade spetsar och ingen polispatrull syntes till. Nu har jag sytt förkläde av min dotters brudlakansspetsar. Prima hemvirkade mellanspetsar i tunnaste garn. Några såna kommer jag aldrig att virka igen, så hon får skylla sig själv som aldrig blir gift.
Fast en 25-åring idag funderar väl knappast på brudlakan. Det gör bara spetsvirkerskor som har metervis av varan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar