Visar inlägg med etikett funktionshinder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett funktionshinder. Visa alla inlägg

måndag, september 07, 2009

Egen rabatt och konstiga grejer


Jag visste att pensionärer går in gratis på de flesta museer i Rom. Hur det var för människor med funktionshinder, hade jag däremot inte kunnat ta reda på.
Första inträdet var till Adrianus ´Villa, 12 euro. Innan snabba Jocke hann betala för oss båda, stack jag emellan och frågade om rabatter för funktionshindrade. Om jag kunde visa legitimation skulla jag gå in gratis. Legitimation!? Jag har ju bara en papperslapp från Försäkringskassan och den är på svenska... Jag visade i alla fall upp den och fick en gratis biljett.
Det här är en fin förmån för oss extra låginkomssttagare, som inte finns nånstans i Sverige. De extra låginkomsttagarna i Italien, har det ännu värre, så de får väl ränna runt på muséer för att fördriva dagarna.
Andra dagen frågade jag igen och till Jockes glädje, fick en följeslagare följa med gratis också. Den fåniga lilla lappen från FK, fungerade varje gång och på det här viset sparade jag ca 100 euro.
På hotellet jobbade Diego som jag diskuterade en del med eftersom han också var lagd åt det röda hållet. Han berättade att jag skulle få åka gratis på kollektivtrafiken också, men det skulle bli för bökigt och dessutom gick vi för det mesta. Min "följeslagare" började nu hjälpa mig att bära en del av packningen utan knot.
När vi efter några dagar befann oss i parken ovanför Spanska Trappan, kom en hord galna tyskar på mountainbikes. Tyskar är konstiga. De tar alltid sån stor plats. Det gör jag med. Nuförtiden. Efter min skada har jag lärt mig att ta plats. Annars skulle jag ju försvinna alldeles. Således "blåste jag upp mig" och gick i utsatt färdriktning utan att flytta mig en millimeter. Jag tycker faktiskt, att de var de framrusande cyklisternas sak att göra.
Litet senare dycker det upp en ny hord av sällan skådat slag. De var inte tyskar, så de ställde ifrån sig sina fordon en bit ifrån terassen, där vi var.
Nu kommer jag ju inte ihåg vad de här fordonen heter. Men jag har läst om dem. De skall vara lätta att lära sig använda, men är inte godkända som fordon i Sverige. En del funktionshindrade som lider av t ex "fatigue", extrem trötthet, skulle kunna ha nytta av dem, för att kunna följa med på promenader på strand och i natur. Eller bara för att kunna rasta lille Fido.
Men än så länge är de som använder den lagbrytare, om den framförs på allmän plats.
Jag upplevde inte dem som farliga på något vis. De hade bättre kontroll, och visade bättre hyfs än de tyska "racerförarna".
Så om du skall ut i Europa och behöver litet "draghjälp" för att orka följa med på vandringar, så kolla upp detta!

tisdag, februari 10, 2009

Långväga besök



Jag blev uppringd av Jeanne från Burundi, som berättade att hon hade besök av en landsman som är aktiv inom handikapprörelsen i hemlandet. Hon undrade om vi kunde träffas, så att han fick veta hur det fungerar i Sverige, med föreningarna och tillgänglighet och annat. Vi träffades på Waynes Coffee (mitt första besök där :-D) och jag pratade och pratade. Och pratade... Eftersom jag har suttit i byggnämnden har jag en hel del kunskap om bygglagar och annat som rör människor med funktionshinder och dessutom är jag ju aktiv inom NHR*. Ja, vänstervriden dessutom förstås.
-
Aimé ("den älskade" på franska) hade polio som tvååring. Idag är han i min ålder och rullstolsburen. Han berättade för mig att som funktionshindrad i Burundi är studier inte att tänka på. Du tar dej helt enkelt inte in i lokalerna. Trots det hade har han lyckats skaffa sig utbildning på gymnasienivå. Att ta dej in på en myndighet är heller inte att tänka på. Samma sak där.
-
Jag föreslog en manifestation utanför någon myndighet. Då skrattade han och sa att du blir tagen av polisen eller dödad. Förmodligen både och. Som den goda vänsterpartist jag är, föreslog jag då en liten, fredlig manifestation. Visa upp den jättebegåvade "Putte" som sitter i rullstol, och därför inte kan studera till läkare utan får binda borstar i stället. Inte ens det skulle gå i Burundi, polisen skulle snabbt stävja varje litet "upprorsförsök".
-
För oss, som är uppvuxna här, låter sådant helt absurt, förklarade jag och blev tvungen att skratta, jag med, bara för att det var så absurt.
-
Till slut kom vi fram till att vi skulle göra ett reportage tillsammans, som han sedan kan sprida till de burundiska tidningarna. Vi skulle berätta om hur det är i Sverige i text- och bild. Vi skulle visa hur offentligheten fungerar här. Att man enkelt kan söka upp t ex kommunalrådet, på egna hjul, och bli insläppt utan att bli skjuten.
-
Nu var tyvärr kommunalrådet upptaget, men som en demonstration hälsade vi på hennes sekreterare, Jill Roos. Aimé skrattade dessutom gott, när han upptäckte att vi inte säger "kommunalrådet", utan "Carola" i stället...
-
Jag fick tyvärr förklara att jag gärna skulle ha hjälpt till att starta en insamling av begagnade hjälpmedel, men att vi redan har hjälpt våra båda våra vänorter i Estland och Tchad med sådana. I Burundi är det problem att få tag på en sån enkel sak, som kryckor. Aimé är tack vare sitt engagemang, så priviligerad att han kör rullstol.
-
Idag är han på väg hem, men vi kommer att hålla kontakten. Jag hoppas att hans kamp kommer att föra åtminstone ett par steg framåt, i hans hemland.


*NHR = Neurologiskt handikappades riksförbund



måndag, augusti 11, 2008

Spinalistips-tips

Spinalistips heter en webbsida av Spinaliskliniken vid Karolinska sjukhuset. Spinalis grundades av läkaren Claes Hultling på 80-talet, efter att han själv blivit ryggmärgsskadad vid en dykningsolycka. Här finns många tips som är användbara, oavsett om du är tetraplegiker eller inte. Såväl dittan som dattan. Till exempel har Gordon det här företaget: http://www.able-travel.com/
Det mesta är dock för att kunna hantera vardagen, utifrån sin typ av skada. Jag själv har en inkomplett tetraplegi; benen går så bra men jag har t ex problem med motoriken i armarna, blås och tarmfunktion, samt ständiga smärtor.
Jag var senast inne på Spinalistips när jag gjorde research för upplevelseträdgården.

Självförbrännelse



Det är så man kan bli galen. Idag är kroppen och jag inte överens. Kvinnan utan finmotorik i sin värsta gestaltning. Vaknade, som vanligt, efter bara några timmars sömn för andra gången. Lite småsur, gick jag och satte mig i vardagsrummet och rökte. Och så tappar jag cigaretten...
Det händer ganska ofta. Landar den på mig så reser jag mig upp, och hamnar den i soffan så fiskar jag snabbt upp den därifrån. Den här gången slank den ner i morgonrockens ficka. En klok människa vill ju inte bränna fingrarna i onödan, så jag försökte se var den var. Den slank både hit och dit, och var inte ett dugg samarbetsvillig. Så nu har jag ett stort brännhål genom båda tyglagren, i min nya fina morgonrock...

Det får bli amputation av den fickan och lappning med det oskadade tyget. Jääävlar! Dyr var den också (Med mina mått mätt)!

Sen försökte jag rita. Jag kan rita, men inte som förr, så jag låter helst bli. Och sen när jag inte har övat på åtta år, blir jag besviken när det inte blir som jag tänkt. Som kronan på verket färglägger jag med pastellkritor, som jag aldrig prövat (Inte oljepastell).

Teckningen är till ett "lobbyingprojekt" som jag och en politikerkollega driver. Ingen ritar utan betalning så det får duga! Jag signerade med "Kvinnan utan finmotorik" för säkerhets skull, för handikappade och idioter är det ingen som kritiserar. Bilden visar en möjlig variant av en "Upplevelseträdgård" i anknytning till Aguéliimuséet och biblioteket här i Sala. Döm själva - är jag bara handikappad eller är jag en idiot! :-)

onsdag, juni 25, 2008

En oas för själen



Ikväll tas beslut i Fullmäktige om huruvida vi skall utreda frågan om vi skall få en upplevelseträdgård i Sala eller inte. Tanken är att alla, oberoende av ålder eller funktionshinder, skall kunna uppleva den med alla sina sinnen. Man skall kunna höra, titta, känna, dofta på olika växter, vatten eller stenar där och det skall vara möjligt att göra även om du sitter i rullstol till exempel. Man skall kunna sitta där en stund och bara koppla av. Förslaget är ett medborgarförslag från NHR i Sala. Och tänka sig, där är en viss Maria Arvidsson med.

Det som är lite roligt, är att Radio Västmanland har uppmärksammat förslaget. Jag ville lägga fram det som ett förslag från föreningen, eftersom den behöver all den uppmärksamhet den kan få. Min förening företräder en mängd olika diagnoser och den enda som representerar t ex diagnosen MS.
Jag har sökt efter sådana anläggningar på nätet men det har varit få. De som har funnits har inte heller varit helt anpassade. Så kanske vi kan göra någonting bra och utmärka Sala som en kulturstad för ALLA!

tisdag, maj 06, 2008

Angående en mindre ödmjuk mikrovågsugn mm

Dagarna som har varit, har varit ägnade åt städfägnad i hemmet. Trots det är man ju tvungen att inta föda, och det jag gjorde skulle vara disk- och kastrullbesparande. Mikrovågsugnen har en tid pockat på min uppmärksamhet. Tallriken var bemängd med smulor och kaffefläckar. Men än hade jag inte känt för någon förnyelse. Jag köpte mitt livs första färdiga pastasås på burk, grillade auberginer (på rea, 10 kr!) samt parmesanost. När den goda pastan kokade, skulle jag värma mina favoritgrönsaker. De oljiga och mjuka auberginerna åkte in i mikron. Bara en minut, ety jag är en hushållande bondedotter. Men det räckte... Mina smaskiga äggplantor, rymde från tallriken och kletade fast sig på mikrons golv, väggar och tak! Skitkul. Latmasken kunde ju ha lagt över ett lock som är betydligt enklare att diska. Och VEM, säg mig VEM, skall en singelboende skylla på? Mitt samvete är tungt skuldbelagt redan.
En timme, sådär, tog det för mina ohändiga händer att rengöra mikron.
På kvällskröken passade jag på att diska stora hushållsattiraljer, som inte är så lämpade för maskindisk. Diskmaskinen använde jag som diskställ, så blev den också urplockad. När maskinen var tom passade jag på att spola rent filtret. Samtidigt hittade jag en lucka som jag aldrig sett förut. Under luckan fanns värmerören och... en jävla massa mögel. Ovanpå plåten till luckan fanns en massa damm. Återigen fram med rengöringspatrullen. Skrapa, borsta och spola. Därefter körde jag, mot mina principer, ett diskprogram klockan 22.30 på kvällen. Medan den tomma maskinen gick, hann jag att åtgärda två stycken kaffemaskiner. När jag var inne på evighetsfiltret på den andra, hann jag att skvätta kaffesump över hela väggen. Fram med skrapa och borste igen...
Efter väl förrättat värv skulle jag belöna mig själv med kaffe och en kardemummaskorpa. Med händer som väl var lite sladdrigare än vanligt, drar jag ner ett nyöppnat paket med digestivekex. Typ 34 kex spred sig villigt, över min nyskurade köksbänk. De flesta visserligen hela, men väldigt många i form av smulor och bitar.
Jag släckte lampan i köket och drog....
Dagen efter hade jag tvättstugan och var en stor optimist, när jag trodde jag skulle hinna med balkongen också. Min kropp pallar precis tre maskiner, med tillhörande åtgärder. Balkongen väntar, men det gör det vackra vädret också och DÅ får man energi!
Jag kanske skulle ha köpt lotter den dagen, för jag drog en högoddsare. Bara EN udda strumpa!

måndag, mars 03, 2008

Jag är så DUKTIG!

Nu har kvinnan utan finmotorik, förfärdigat ett stycke förkläde och ett stycke huckle. Båda med spets, och det på en trasig symaskin! Den bara går och går, så man får slå av strömmen för att få stopp på den. Det tog visserligen en jäkla tid, men jag kan!
Jag skall på invigningskalas ikväll, klädd i 1700-talskläder. Eftersom jag representerar arbetarklassen, så får det bli därefter.
Ikväll eller i morron berättar jag mer om detta!

söndag, mars 02, 2008

Som en tjuv om natten


Det som är mest frustrerande med att ha ett funktionshinder, är när man inte klarar triviala saker, som "alla" andra klarar. Som t ex att byta en del glödlampor. Eftersom det är så trivialt, skulle man helst be någon om hjälp att snurra på stolen, hellre än att snurra på lampan. Några sitter så trångt till att jag, med mina attans ohändiga händer, bara kan rubba några millimeter åt gången. Skam den som ger sig; ur kommer den nog, men sällan i igen. Och då har en försvarlig tid gått...

Andra sitter för högt. När jag sträcker armarna över huvudhöjd, blir mina sladdriga triceps, som överkokt spagetti. Att då mixtra med någonting tyngre än ett hekto, kan vara vådligt. Som min glasplafond i hallen.

Nu har det varit mörkt i min hall i en vecka. De som har varit här, har varit på blixtvisit och inte hunnit, innan vi gett oss av. Nu skulle jag till att sy och behövde en mellanspets, som borde ligga i linneskåpet i hallen. Om min hall är mörk, då är mitt linneskåp ännu mörkare. Så där stod jag med min ficklampa, som har ett starkt ljus, och lyste igenom hyllplan efter hyllplan. Då slog det mig, att den som tittar in genom mina fönster skulle komma att undra över det starka ljuset som svepte fram och tillbaka i mörkret. Det var mörkt i sovrummet mot gatan också.

Det gick bra. Jag hittade mina hemvirkade spetsar och ingen polispatrull syntes till. Nu har jag sytt förkläde av min dotters brudlakansspetsar. Prima hemvirkade mellanspetsar i tunnaste garn. Några såna kommer jag aldrig att virka igen, så hon får skylla sig själv som aldrig blir gift.

Fast en 25-åring idag funderar väl knappast på brudlakan. Det gör bara spetsvirkerskor som har metervis av varan...