Här fortsätter min serie om berömdheter jag kommit i beröring med. Idag har jag och kron-prinsessan Victoria varit i Sala Silvergruva. Jag var där för att representera Vänsterpartiets lokalförening och prinsessan skulle inviga konsertsalen, 155 meter ner i gruvan. Innan det blev en uppvärmd konsertsal med plats för ca 150 personer, var det en gruvsal vid "namn" Namnlöse. Nu, vid invigningen, skulle den få kronprinsessans namn, Victoria.
Det var en mäktig eftermiddag. Många inbjudna, såväl som övriga salabor hade samlats i snålblåsten. Spelmanslaget Viltstråk, med en mängd juniorer, spelade så länge fingrarna gick att röra på. Så småningom infann sig Vickan och det bar av, ner i mörkret men morrande hissar, till 155 meter. Det var väldigt mörkt därnere, bara facklor och svagt ledljus. Vi, med medelålders ögon, kunde nästan tappa orienteringen, om det bar upp eller ner, eller lutade åt sidan. Därnere fick den trevliga guiden Doris, berätta för invigda och oinvigda, om gruvans historia och sägner. Naturligtvis knackade vi i väggen för att blidka Gruvfrun.
Trots vårt idoga knackande fick vi höra mystisk musik, och en vitklädd varelse uppenbarade sig i mörkret, i rytm med de klagande tonerna.
Det kan inte ha varit ett dåligt omen, för det värsta som hände var att batterierna till min kamera tog slut och att jag blev kall om tårna.
Efter rundturen blev vi bjudna på lite barock musik och skrönor, och dessutom en lättare förtäring. Kronprinsessan invigde sedan salen och lärde sig att singla slant; Pappa upp, eller pappa ned. Gruvans VD hade därefter, oskicket att "trampa på min pappa", som sessan väl markerade.
Nere i gruvan var det mörkt och suggestivt och vi bjöds på flera små föreställningar; eld, ljus, ljud och rörelse. När jag kom hem var jag ganska slut men nöjd med evenemanget Gruvan bjöd oss på. Det mest störande var den förmätne linslusen, Daniel Bergenstierna, som hade förmågan att ALLTID bete sig som ett heltäckande linsskydd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar