Visar inlägg med etikett sala silvergruva. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sala silvergruva. Visa alla inlägg

fredag, maj 02, 2008

1:a maj välkommen!







Det har varit första maj och partiet firade som vanligt i Stadsparken. Programmet var näst intill perfekt med lagom långa och bra tal. Först talade Lotta Högqvist som är landstingspolitiker. Hon sa att vi skall ha en solidarisk landstingspolitik och så blir det inte om "Alliansen" får driva igenom sin politik. Gunnel Söderström pratade vårdnadsbidrag som förutom att det är en kvinnofälla också diskriminerar bl a pensionärer och arbetslösa.

Vi hade utmärkt underhållning också. Tjejbandet "Edward Violet" från Västerås och Sala rev av både egna låtar, och "Åh tjejer" från Röda Bönors tid, så det rockade ordentligt. De sjöng "Spegelbild-nånting" som handlade om att man inte skall gå efter utseendet. Men se där har jag svårt att hålla med. Förstora gärna bilderna om det är svårt att förstå varför. De Burundiska kvinnorna dansade och var otroligt vackra. Ordförande i den Burundiska föreningen berättade om landet och deras kamp och nu bor de i Sala.
Mina förslag till bildtexter är:
De burundiska kvinnorna säger att "Så här bör man se ut på bild".
Ordförande Sven Viklund: "Kom och skriv mej det på näsan, den som vågar!".
Gunnel Söderström: "Urk, ska de spela efter mej, så spyr jag". Tjejen tänker: "Kärringen snackar bara ner vårnadsbidraget".
Sven tyckte att vi borde ha videoinspelat mötet. Varför det? Jag var ju där!
Vill ni se de anständiga fotona får ni kolla här.

onsdag, april 16, 2008

En fläkt av den stora världen







När man bor i en liten stad som Sala, är det lätt att känna sig instängd ibland. Särskilt om man, som jag, har bott i någon större stad under några år. Lissabon och Malmö är ju inte bara litet större, utan ganska mycket.
Första gången jag kände en frisk fläkt av den stora världen utanför min lilla, trygga ankdamm, var när Heby bytte län till Uppsala. Plötsligt kom det gula dragspelsbussar körande på småstadens gator, som det stod "UL" på. Nu har de stora bussarna bytt färg till silver (passar ju bra när de börjat köra till Sala ;-)). Då känner jag att fläkten börjat blåsa starkare.
Den anskrämligt fula, gamla Domuskolossen från 70-talet, har börjat byta skepnad. Först byggdes det på en hel övervåning. Den långa ensidiga gaveln har fått ett avbrott, och Salas första, stora karuselldörr visar sig för den nyfikna salabon. 25 nya butiker skall flytta in i gallerian som är under uppbyggnad. Intersport har lämnat sin gamla trånga butik, för en ny och spatiös. För att komma ditt får man, hör och häpna, åka rulltrappa! Vi skall få kaffeshop och jourbutik, sko- och klädesaffärer i riksformat. Jag var där med en av mina ankungar. Vi skulle inte shoppa utan bara titta. Och åka rulltrappa!
Plötsligt känns det som jag fått litet ny luft under vingarna, att det runnit in litet friskt vatten, i den lilla gröna soppan som är min hemma-ankdamm!



måndag, mars 03, 2008

Vickan och jag









Här fortsätter min serie om berömdheter jag kommit i beröring med. Idag har jag och kron-prinsessan Victoria varit i Sala Silvergruva. Jag var där för att representera Vänsterpartiets lokalförening och prinsessan skulle inviga konsertsalen, 155 meter ner i gruvan. Innan det blev en uppvärmd konsertsal med plats för ca 150 personer, var det en gruvsal vid "namn" Namnlöse. Nu, vid invigningen, skulle den få kronprinsessans namn, Victoria.

Det var en mäktig eftermiddag. Många inbjudna, såväl som övriga salabor hade samlats i snålblåsten. Spelmanslaget Viltstråk, med en mängd juniorer, spelade så länge fingrarna gick att röra på. Så småningom infann sig Vickan och det bar av, ner i mörkret men morrande hissar, till 155 meter. Det var väldigt mörkt därnere, bara facklor och svagt ledljus. Vi, med medelålders ögon, kunde nästan tappa orienteringen, om det bar upp eller ner, eller lutade åt sidan. Därnere fick den trevliga guiden Doris, berätta för invigda och oinvigda, om gruvans historia och sägner. Naturligtvis knackade vi i väggen för att blidka Gruvfrun.

Trots vårt idoga knackande fick vi höra mystisk musik, och en vitklädd varelse uppenbarade sig i mörkret, i rytm med de klagande tonerna.

Det kan inte ha varit ett dåligt omen, för det värsta som hände var att batterierna till min kamera tog slut och att jag blev kall om tårna.

Efter rundturen blev vi bjudna på lite barock musik och skrönor, och dessutom en lättare förtäring. Kronprinsessan invigde sedan salen och lärde sig att singla slant; Pappa upp, eller pappa ned. Gruvans VD hade därefter, oskicket att "trampa på min pappa", som sessan väl markerade.

Nere i gruvan var det mörkt och suggestivt och vi bjöds på flera små föreställningar; eld, ljus, ljud och rörelse. När jag kom hem var jag ganska slut men nöjd med evenemanget Gruvan bjöd oss på. Det mest störande var den förmätne linslusen, Daniel Bergenstierna, som hade förmågan att ALLTID bete sig som ett heltäckande linsskydd...