Sjuttiotalet är väl det första årtiondet som är klart i mitt medvetande. Jag menar, inträdet i det ljuva 60-talet skedde vid ett halvårs ålder, och femtiotalet bevistade jag lika länge.
Det finns korta episoder, som särskilt har dröjt sig kvar och det med särskild glans och styrka.
Pappa var lärare och hade därmed långlediga somrar. Förutom det, led han av en okuvlig överskottsenergi. Han renoverade hus och han byggde husbilar, bland en massa annat. Det jag inte förstår, är att jag inte har några egna foton från våra resor. Kanske det berodde på att pappa alltid fotograferade massor. Vi var urless på foton, och framförallt, diabilder.
Ett minne är från det forna Östtyskland, då jag var i de tidigare tonåren. Vi stannade ganska sent om kvällen, i en liten by. Pappa gick in på en gård och frågade efter färskvatten och övernattningsplats.
Vi andra sitter kvar i bussen när en överlycklig farfar/morfar, kommer springandes och klappar sig för bröstet: - Jag har ett svenskt hjärta, säger han. - Det har räddat mitt liv! Farfar/morfar, har en svensk pacemaker, och därmed ärr vi så gott som släkt!
Vi övernattade utanför deras hus, men först hade alla ätit och druckit och vi barn hade lekt, till långt inpå natten. Farfar/morfars barn, var yngre än jag, så av mig fick de litet leksaker, som jag snabbt hade tröttnat på.
Ett annat minne är från Madrid. Vi flyttade till Portugal 1975, året efter Nejlikornas Revolution. I och med det var jag tvungen att bli medveten om motsättningar i vårt samhälle. Nejlikornas revolution tedde sig ganska nödvändig, i mina ögon. I grannlandet, Spanien, visste jag att det var diktatur. Att Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde Salgado Pardo de Andrade, var en odemokratisk man som hade många människors liv på sitt samvete.
Det måste ha varit på vägen tillbaka till Portugal, i Augusti 1976, som vi besökte Madrid. Pappa var adjunkt i samhällskunskap och ville ju tuta i oss, så många lärdomar han kunde. Därför besökte vi, den ganska nyligen avlidne diktatorn Francos Masoleum.
Som 16-årig flicka, var det ganska svårt att förstå vad Francos regim hade inneburit. Några år senare var det lättare, för då kunde jag lyssna på musik som kritiserade regimen. Just då var det pappa som ansåg, att vi skulle känna "Historiens Vingslag".
Det gjorde inte jag. Fattade noll!
Men när vi var i Mausoleét, kom det fram en liten, liten gumma. Hon stirrade på Francos sakofag, och sen spottade hon tre gånger: Tvi, tvi, tvi!!!
Gumman var svart, från topp till tå, med håret täckt. MEN vilket intryck, den gesten gjorde på mig!
Fortfarande "rudis". Men vilka omdanande upplevelser jag fick. De bär jag med mig, hela livet!
I närmare två år, bodde jag i Portugal. Så fort jag vågade mig ut (inte lätt för en blond och blåögd flicka, 178 cm lång), så var det politik som diskuterades.
När jag till slut flyttade hem till Sverige, blev de diskussionerna avbrutna, med att lyssna till Hoola Bandoola Band.
Inte så långt därefter, flyttade jag till Malmö, där jag lärde känna många, av senare tids, mest kända band.
Men nu bor jag här. Och här blåser det aldrig orkanvind, om vintrarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar