Visar inlägg med etikett beroende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett beroende. Visa alla inlägg

söndag, augusti 10, 2008

Kameraabstinens


I två veckor har jag varit utan batteri till min kamera. Det försvann efter B & A-K:s avskedsfest, som vi tillbringade både ute och inne. B & A-K har den dåliga smaken att flytta ifrån Sala till en tvivelaktig tillvaro i Motala. Vi har svårt att förlåta dem. Igår var det flyttstädning, som utfördes enligt modellen "storfamilj". Kvinnor och barn i pepparkakshuset med grytor och kastruller, samt ett gäng kvinnor och män som städade. Några tonåringar syntes också lite till och från, och räckte emellanåt en hjälpande hand.

Fyra småttingar som lekte från morgonen till sena kvällen, utan vare sig gråt eller tandagnisslan. Den ende som gnällde emellanåt var minstingen, men vad gör man när barnvakterna glömmer både blöjbyte och middagssömn. Visserligen fick han båda delar, men det dröjde lite. Vi hade en sagolik tur med vädret. Vid halv tvåtiden trampade vi som inte skulle sova kvar, hemåt. Men efter en dag i sånt tempo var det svårt att varva ner. Jag var nog vaken till fyra.

Mitt kamerabatteri kom till rätta. Inte som jag trodde vid städningen, utan nån hade lagt det på ett torrt ställe ute i trädgården. Ett nytt kostar 400...

Två veckor utan att kunna dokumentera det jag ser och upplever. Jag kände mig begränsad som kreativ människa. Ofullständig. Amputerad. Den är nog min käraste ägodel. Fast jag måste ju ha en dator för att kunna hantera bilderna. Hade vi inte hittat batteriet vet jag inte om jag hade velat invänta nästa födelsedag och hoppas på en ny i födelsedagspresent. Ett år utan kamera!?Hade någon sagt till mig att jag skulle bli beroende -"fast", i jordiska ägodelar av det här slaget, för 20 år sedan, skulle jag ha asgarvat...

onsdag, januari 30, 2008

Medberoende


Den Lata Mamman har experimenterat med "tremocos", lupinbönor. Något som hon saknat från tiden i Portugal, när hon var en liten flicksnärta, inte tio år en gång. Vad jag minns var det inget upphetsande alls med dom. De hade en mysko bismak som jag inte kunde med. Smakade lite jästa. Tydligen skulle man tugga i sej fler än vad jag gjorde, för nu har jag upptäckt att dom ÄR goda!

Bara för nostalgins och den goda viljans skull, tog jag med mig en halv påse från syrran i somras. Lade dem i blöt häromkvällen och glömde bort dem till nästa kväll. De fick i varje fall koka i precis en timme och kokvattnet hällde jag av. Gjorde lite valhänt en saltlag på 0,5 dl salt och 5 dl vatten. Det blev väldigt salt. 6 dl vatten är nog bättre. Där fick de ligga till morgonen efter, då jag provsmakade och upptäckte hur salt delt var. Därför spolade jag av dem och lade dem i en plastpåse. Där finns det nu inga kvar...

Nonno åt dem med sådär måttlig entusiasm. Men hon var ju där för röjning av min lägenhet och kanske tyckte att det skulle röjas bland specerierna också, och att plikten kallade s a s (det blev ju nyligen gjort efter mitt gamla kylskåps hädanfärd). De som däremot föll platt ner i "tremocosträsket" var hennes make och jag. Vi drömmer om tremocos både dagar och nätter. Och då kommer vi till kärnpunkten i det hela; VAR köper man dem???

Här i Sala går de inte att få tag på. Det synes mig nödvändigt att resa till storkommunen Västerås och leta igenom affärerna där. Eller kanske Uppsala. Där är det nog lite större spridning på nationaliteterna. Eller...

Jag får nog ta med mig shoppingkärran i varje fall, så jag kan bygga upp ett litet lager. Faktum är att det faktiskt är bönor från en Lupin. En speciell sorts. Innan man kan äta dem behöver ett bitterämne tas bort. De mumsas eller växer runt Medelhavet och i Sydamerika, har ett mycket lågt GI-värde och ett ganska högt proteininnehåll. Hade varit värre att bli beroende av narkotika eller potatischips...