Den Lata Mamman har experimenterat med "tremocos", lupinbönor. Något som hon saknat från tiden i Portugal, när hon var en liten flicksnärta, inte tio år en gång. Vad jag minns var det inget upphetsande alls med dom. De hade en mysko bismak som jag inte kunde med. Smakade lite jästa. Tydligen skulle man tugga i sej fler än vad jag gjorde, för nu har jag upptäckt att dom ÄR goda!
Bara för nostalgins och den goda viljans skull, tog jag med mig en halv påse från syrran i somras. Lade dem i blöt häromkvällen och glömde bort dem till nästa kväll. De fick i varje fall koka i precis en timme och kokvattnet hällde jag av. Gjorde lite valhänt en saltlag på 0,5 dl salt och 5 dl vatten. Det blev väldigt salt. 6 dl vatten är nog bättre. Där fick de ligga till morgonen efter, då jag provsmakade och upptäckte hur salt delt var. Därför spolade jag av dem och lade dem i en plastpåse. Där finns det nu inga kvar...
Nonno åt dem med sådär måttlig entusiasm. Men hon var ju där för röjning av min lägenhet och kanske tyckte att det skulle röjas bland specerierna också, och att plikten kallade s a s (det blev ju nyligen gjort efter mitt gamla kylskåps hädanfärd). De som däremot föll platt ner i "tremocosträsket" var hennes make och jag. Vi drömmer om tremocos både dagar och nätter. Och då kommer vi till kärnpunkten i det hela; VAR köper man dem???
Här i Sala går de inte att få tag på. Det synes mig nödvändigt att resa till storkommunen Västerås och leta igenom affärerna där. Eller kanske Uppsala. Där är det nog lite större spridning på nationaliteterna. Eller...
Jag får nog ta med mig shoppingkärran i varje fall, så jag kan bygga upp ett litet lager. Faktum är att det faktiskt är bönor från en Lupin. En speciell sorts. Innan man kan äta dem behöver ett bitterämne tas bort. De mumsas eller växer runt Medelhavet och i Sydamerika, har ett mycket lågt GI-värde och ett ganska högt proteininnehåll. Hade varit värre att bli beroende av narkotika eller potatischips...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar