Modet att förverkliga sina drömmar (Eller historien om ett grått skåp)

Man läser ibland om människor som har sålt alla sina ägodelar för att kunna förverkliga en dröm, som att segla jorden runt. Jag beundrar dessa människor, både för att de klarat av att sälja allt utan nostalgiska nervsammanbrott och för att de verkligen GÖR det. Hur många har inte suttit och pratat med vänner och bekanta om att de alltid drömt om att få resa jorden runt, med flakmoppe eller med segelbåt, bestiga Himalaya eller bo bland urinvånare i någon tropisk regnskog? De flesta av oss har ju våra drömmar och bara det är värt mycket, utan drömmar var det ju inget som höll oss uppe eller fick oss att sträva vidare? Men hur många av oss har verkligen ansträngt sig för att kunna göra det?

Just det, inte så många av oss har gjort det. Vad det beror på vet jag inte säkert, men vågar jag gissa på att det grundläggande behovet av trygghet, fjättrar oss vid ägodelar och fast bostad? Vad är då egentligen trygghet? Måste man vara trygg, bara bland prylar? Kan man inte vara trygg med sig själv eller med någon man älskar? Trygg i sin förvissning? Jag vet att det inte är så enkelt, sådan trygghet är svår att mäta och syns inte heller utåt.

Trygghet kan vara ett grått skåp. Låter det banalt? Nä, snarare symboliskt. Det grå skåpet, som vissa lata individer hävdar är grönt, har följt mig sedan jag var sådär sju år. Sitt inträde i familjen fick det i egenskap av förvaringsplats för färgburkar och terpentinflaskor, i farfars brygghus på Gotland.

Min far fattade medlidande för det stackars skåpet, ett högskåp med "vitrin" i ovandelen. Glasrutorna var sönder och mycket färg fanns det inte kvar, sprucket och gistet. Men under smuts och damm såg pappa en skönhet som han tog sig för att återställa. Pappas flicka var naturligtvis med och såg på hur pappa lappade och lagade, vispade färg med ägg i och knackade mässingsplåt till nya beslag. Skåpet gjorde sen en resa över Östersjön, till Sala, och sedan en avstickare till Helsingborg innan det efter pappas död hamnade hos mig. Öppnar man dörrarna känner man fortfarande lukten av terpentin...

Jaha, och vad har ett grått skåp med mod att göra, undrar säkert vän av ordning? Jo, jag har ju också drömmar. En dröm har varit att bosätta mig i en husbil och kunna bosätta mig lite här och där. Min barndoms somrar tillbringade vi i en liten Mercabuss, en familj på fem personer. Vi reste till fantastiska platser och träffade fantastiska människor. Så skulle jag vilja leva och hanka mig fram på det som uppenbarade sig efter vägen. Inte i en primitiv liten buss men i alla fall. MEN! Det finns ett aber. Ett skäl till att jag inte tar mod till mig och förverkligar min dröm. Jag har inte hittat den husbil som har plats för ett 2,2 m högt skåp...